Kapitel 61. Merkurius blir uppfinnare!

Merkurius och Vincent somnade i samma säng. Vincent sov för första gången på länge, han brukade mest hamna i en slags dvala där kroppen återhämtade sig. Men i natt sov han faktiskt.

Merkurius frös och kröp närmare Vincent, men eftersom hans hud var kall och sval värmde han henne inte, men tryggheten var nog.

När Merkurius gick upp var Vincent redan uppe. Han kom med ett packet till henne.
-Jag har en sak till dig.

-OH! Ge mig!

Merkurius slet till sig paketet och slet upp det, och när hon fått upp det upptäckte hon att det låg en nyckel där i.

-Jag förstår inte?

-Resten av presenten står där ute, fick den av en vän men ja. Att använda den på natten är inte samma sak.

Merkurius skyndade sig ut och såg en gammal damcykel stå där.

-IIHHH! EN CYKEL! hon sprang fram och låste upp det och bestämde sig för att ta den på en provtur.

Midnight Hollows var en mörk plats, men idag så sken solen och Merkurius njöt av värmen och ljuset. Hon trivdes bäst utomhus. Hon kände sig instängd inomhus, allra värst i källare, men som tur var hade inte Vincent någon källare.

Då slog en tanke henne, hur betalar Vincent för allt? Han har inget jobb och han verkade inte ha något kassaskåp eller något. Hon bestämde sig för att fråga när hon kom hem, men just nu ville hon bara kända vinden mot ansiktet.

När Saturnus kom hem igen skyndade hon sig hem och kramade Vincent länge, men frågan från cykelturen hängde kvar.

-Vart får du pengar ifrån? Jag menar hur betalar du hyran och så?

Vincent såg förtvivlad ut, han kliade sig i bakhuvudet och verkade tänka efter som om han inte visste vad han skulle säga.

-Jag, ehm.. får inga pengar. Jag ärvde en hel del pengar, men sånt går ju åt så.. ja. De är typ slut.
Jag äger 200 simdaler och det är allt. 

-Men... Hyran då? Syntetblodet?

-Ja, angående det. Hyran är sen och... ja. Syntetblodet jag brukar dricka börjar ta slut.

Merkurius tänkte efter, det här fungerade ju inte alls. Om inte hyran kom in så skulle han förlora huset och hon ville verkligen inte tillbaka till att leva som hemlös. "Vad kan jag göra gör att hjälpa? Vad kan jag göra?" Så gick det upp för henne.

Det fanns något hon var riktigt duktig på.

Merkurius cyklade till stadshuset med fjärilar i magen, för hon var inte säker på om hon skulle lyckas. Men när hon väl kom fram så struntade hon i nervositeten och gick in.

-Hej, vad söker du? receptionisten tittade på henne, han såg nog att hon inte visste riktigt vart hon skulle.

-Öhm, jag är en frilansande uppfinnare och undrar om ni behöver någon uppfinnare? Börjar tröttna på att bara göra små leksaker och vill börja avancera.

-Oh! Men då ska du till ingejörsavdelningen, det är våning 3. Hissen är där borta! receptionisten pekade mot hissen och Merkurius gick bort till hissen och hörde att han ropade något efter henne.

-Jag tror faktiskt de söker en uppfinnare just nu! och han hade rätt. När hon kom upp träffade hon en kvinna som sa att de sökte uppfinnare just nu. Och att hon kunde få en provanställning om hon skickade iväg vad hon uppfann till dem.

Merkurius gick ut ut byggnaden och var fylld av glädje.
"Tänk att jag ska få pengar för att uppfinna saker!"

Samtidigt på andra sidan staden hände något som Merkurius knappast skulle tro på om hon inte sett det.

Mården stod och viskade med stadens enhörning. Något som många faktiskt inte känner till, är att de flesta städer har minst en enhörning som övervakar staden. Och i denna staden behövdes det fler än en. Enhörningar håller nämligen koll på att övriga övernaturliga väsen håller sig inom ramarna och inte hittar på hyss.

Mården och enhörningen viskade och tittade sig omkring. Det gick inte att urskilja allt vad de sa men namnen "Vincent" och "Merkurius" nämndes flera gånger.

När Merkurius kom hem igen skyndade hon sig upp för att börja jobba lite med de skrotet hon hade hemma. Efter en stund kände hon sig dock uttråkad och ropade på Mården som inte verkade vara hemma.

Men det var inte ovanligt att han försvann med jämna mellanrum, han var ju trots allt ett vilt djur.

En stund senare kom en mycket lortig Mården hem, han hade hittat en väldigt spännande illaluktande hög som han var TVUNGEN att rulla sig i.

"Inget går upp emot att få rulla sig i något så illaluktande, känner mig som en helt ny grävling!" tänkte han när han tittat till Merkurius. Hon såg inte att han betraktade henne men hon rynkade på pannan när hon kände lukten.

-Mården, är det du? Vad är det som luktar?
"Oh nej, hon kommer tvinga mig att bada dags att rymma"

När Mården kom ner på första plan fick han syn på Vincent. Och han kände irritationen växa. Han gillade inte honom, men Merkurius tyckte av någon konstig anledning om honom. Och han gillade Merkurius.

När han gick ut mot balkongen kunde han inte låta bli så han kissade lite på Vincent innan han sprang ut i trädgården.

Vincent förstod först inte vad det var som hände, men när han gjorde det ropade han:
-MERKURIUS! Ditt dumma djur kissade PÅ MIG!

Merkurius kunde inte låta bli att skratta lite "hennes djur", som om någon skulle kunna äga Mården! Mården var hennes vän.

Hon gick ner för trapporna och kände att hon mådde lite illa, men antog att det berodde på stanken som Mården just nu spred i huset.

När hon kom ut på verandan satta hon ena handen på höften och lade huvudet på sned och tittade på Mården som uppenbarligen gjorde sitt yttersta för att låtsas att hon inte fanns.

-Mården?

Grävlingen vände sig demonstrativt åt andra hållet.

-Mården?

Nu krafsade han i marken och tittade upp på himlen.

-MÅRDEN. Kissade du på Vincent? när hon inte fick något svar gick hon fram och lyfte upp honom och bad in honom i badrummet och började tvätta honom.

-Hörru, det är inte okej att kissa på folk, du förstår det eller hur?

"Inte ens meningen. Han var bara i vägen"

-Må så vara, men undvik det i framtiden okej? Oh, pfft, snälla rulla dig inte i äckliga högar du hittar.

Mården suckade surt, som om hon kunde tvinga honom sluta med det!

Kapitel 60. Merkurius första dejt.

Merkurius hade börjat tröttna på färdigmat och bestämde sig för att göra våfflor i ugnen till frukost, det gick inget vidare alls då hon egentligen inte har en aning om hur man lagar mat.

De brände självklart, men Merkurius som hade levt i en park och levt på grönsaker hon hittat ute, var inte kräsen. Hon åt det enda. Hon lyckades skrapa bort det mesta som var bränt och då smakade det faktiskt okej.

Dock tappade hon matlusten när hon såg en av de där blodpåsarna stå på bordet. Vincent hade förklarat att det inte var riktigt blod, utan syntetiskt. Det gick att överleva på även om det skulle vara äckligt. Hon hade bara sett Vincent dricka dem en gång, och han gjorde det med ett plågat uttryck.

Vincent hade även berättat att man inte kunde leva på dem för evigt, de var ett substitut men emellanåt behövde han blod. Från människor.

Han hade inte velat svara på frågan när han senast drack blod men det märktes att det var längesedan.

När Merkurius gick upp för att ta på sig kläder fann hon Vincent i sitt sovrum.

-Hörru, säg inte att du snackar med den dammiga spegeln igen?
-Haha, låt inte han höra dig säga det, inte för att det gör så mycket! Sedan han förlorade sin kropp kan han inte göra någon illa.
-Vem är han egentligen? 

Vincent verkade besvärad, men svarade till sist:
-En gammal släkting med en rejäl förbannelse bara. Men, jag ser att du har på dig andra kläder? Vad hände med de du köpte?

Merkurius skämdes lite.
-De, ehm... bränn upp. 

-Haha, hur då?

-När jag... sprängde saker.

-Spränger du saker nu? Det en egenskap jag gillar hos människor.

Merkurius kände att hon rodnade. Det var något med Vincent som fick henne att känna sig klumpig och vilse. Det var något med Vincent. Han var den enda person hon direkt kunde minnas i sitt liv. Hon minns honom från när hon var fängslad under marken, och något sade henne att hon mindes honom även innan där.

-Du, solen är helt dold av molnen idag. Får jag bjuda dig på en varm dryck? Det finns ett Café i närheten jag tycker att besöka.

-Gärna, som... som hur menar du?

-Jag menar som en dejt.

Det lilla caféet som Vincent talat om var litet och mysigt. Merkurius beställde en kopp varm choklad, och mindes den där kvällen i Moonlight falls när hon fått en kopp gratis.

Denna koppen smakade inte lika gott men känslan av nostalgi kändes härlig.

Vincent tog en bok som stod i en bokhylla och satte sig och bläddrade lite i den. Av någon anledningen började Merkurius känna sig nervös i hans närhet. Det var något med honom som fick henne att dras till honom. Om det var en lukt eller en känsla eller helt enkelt det faktum att han hade egenskapen "Oemotståndlig" visste hon inte.

När hon druckit upp ställde hon försiktigt ner koppen och Vincent tittade upp från boken.

-Oj, förlåt. Jag försvann lite. Jag tror att vi har lite olika typ av tidsuppfattning, även om din är närmare min än många andras.

-På grund av att jag kan leva längre än vanliga?

-Ja precis.

-Varför kan jag det? Vet du det?

-För att.. öhm.. Vincent skruvade på sig. Vad skulle han säga? Han ville säga sanningen men ville inte att hon skulle börja rota för mycket i det förflutna.

Efter en stund kollade han på henne och fortsatte:
-Du är speciell, på många vis. Du kanske inte hör hemma bland vanliga människor. Som jag.

Merkurius kände hur hon fick en påminnelse om en känsla i kroppen. Känslan av att hennes inre vaknade till liv och att djuret i henne tog sig igenom huden.. månen...

-Merkurius?

-Oh. Nej jag bara... mindes något. tror jag. 

-Vet du vad? Vi kan gå i galleriet som ligger på andra sidan gatan? De finns flera gamla fina statyer där.

Merkurius nickade även om hon egentligen inte var så intresserad. Även om hon inte visste det själv verkade det som om hon hade ärvt lite av Gator, hennes pappas, ointresse för vanlig konst.

När de kom fram såg Merkurius att alla var finklädda, så hon smög in på toaletten och bytte om till den fina röda-svarta klänningen som Vincent köpt till henne.

-Den klär dig. Din hud ser fantastiskt... levande ut...

I ett ögonblick blev hon lite rädd för Vincent för han ögon lyste starkare än någonsin och han blottade sina huggtänder..

Men efter en stund skakade han på huvudet som om han insåg vart han var och visade henne in i galleriet. Det tog inte lång stund innan Merkurius tröttnade. När de kom till en extra stor och speciell staty tittade Merkurius så uttråkat på den att Vincent upptäckte det.

-Inget konst-fan va? Haha, det gör inget. Vi kan gå härifrån.

-Vänta. sa Merkurius.
 -Jag har ide....

Merkurius lutade sig framåt och viskade i Vincents öra som skrockade skadeglatt åt vad hon sa. Även om han inte kunde låta bli att tänka på vad det skulle kosta om de blev påkomna.

Men eftersom det just nu inte var någon annan här nickade han, och det blev det som avgjorde det hela.

Vincent sprang och hukade bakom ett stenbord och Merkurius placerade ut sprängladdningen och skrattade förtjust.

"Jag älskar att se saker sprängas. Det är något som frigörs i mig när de sprängs i tusen bitar. Jag känner mig så... levande!"

Men efter en stund upptäckte hon att det inte sprängdes. Hon räknade en gång till för säkerhetens skull men nej, det verkade som om hon gjort något fel.

Hon gick fram till statyn (SOM MAN ALDRIG SKA GÖRA) och när hon stod nära så sprängdes sprängladdningen, så klart.

Merkurius vände sig förskräckt om och visste att hon verkligen borde skämmas och vara rädd över vad som har hänt.

Vincent kom framspringande med en orolig min i ansiktet men när han såg att hon var oskadd brast han ut i ett riktigt stort gapskratt. Han skrattade mer intensivt än han någonsin gjort förut och Merkurius började skratta lika mycket hon.

-Du är den galnaste person jag träffat Merkurius, och jag lovar att jag träffat många.

Merkurius som nu glömt av att hon nästan var naken hörde att vakten kom springandes och pekade mot dörren och båda sprang ut för att ta en taxi.

Taxichauffören tittade misstänksamt på Merkurius men hon sa inget om att hon var täckt i sot eller halvnaken.

När de kom hem skyndade Merkurius in i duschen och duschade av sig snabbt och tog på sig andra kläder.
När hon kom ut från badrummet såg hon Vincent lutad mot väggen och hon ropade på honom men han verkade inte höra henne.

-Vincent! Hör du mig? Vince...? Hon skyndade sig fram till honom men när hon var precis bakom honom svimmade han och landade hårt i golvet.

-Vincent! Vakna! Hon satte sig på huk bredvid honom och han var helt lealös i kroppen till en början men började sedan vakna till..

-Syn.. syntet... blo.. måste.. ha..

-Vad menar du? Syntet? men så förstod hon vad han menade och sprang och hämtade en påse med syntetiskt blod. Hon stack ner sugröret och stoppade sugröret i hans mun men han verkade inte ens märka att hon var där.

Hon tryckte lätt på påsen och det droppade några droppar på hans tunga. När de rann ner i halsen formades hans tunna läppar kring sugröret och han sög i sig innehållet. Han började vakna till och såg sig skamset omkring.

-Åh nej. Inte igen. Kan du hjälpa mig upp? Merkurius reste sig och hjälpte honom upp så att han stod, även om han lutade sig mot henne. Hon hjälpte honom upp för trapporna och till andra våningen.

Väl uppe så pekade han mot hans rum och Merkurius gick mot dörren hon aldrig sett bakom och när hon öppnade märkte hon att det var nästan helt tomt. Det var tunga gardiner här inne som i alla rum, men det var också tjocka persienner för varje fönster. Och i mitten av rummet stod något konstigt föremål. Det såg ut som en bit av en grav.

-Den är så kall.. och.. mörk... som.. 
-Som jag. sa Vincent som stod bakom henne.

-Det var inte vad jag tänkte..
-Det är okej. Det är så här mitt liv är och har varit i de senaste 60 åren, sedan jag dog.

-Bara 60 år? sa Merkurius och puttade lätt på honom.  -Jag trodde du var äldre än så!
-Vampyrer är oftast inte så gamla som folk tror även om vi lever mycket längre. Men, ja. 60 år är bra mycket längre än vad man tror.

"Han är väldigt fräsch för att vara så gammal" tänkte Merkurius som funderade på att kyssa honom för att visa att hon inte brydde som om hans ålder. Men det var som om han läste hennes tankar och tog ett steg förbi honom mot vad Merkurius antog var hans säng och hon förstod vad han menade.

Hon lämnade honom men när hon stängt dörren sjönk hon ner på golvet och tänkte på allt som hade hänt. Hon tänkte på Vincent, och olyckan som hände. På galleriet och på... vad som hände på caféet.

Då kom hon på det.

Boken.

Boken som var hennes sista ägodel från hennes tidigare liv.

GLAD PÅSK!

Kapitel 59. Vincents sökande.

Merkurius vaknade och tittade på Mården som låg i sängen bredvid henne med alla tassar i luften. Hon log emot det lilla djuret och gick ner för trapporna. Hon såg inte Vincent någonstans men Merkurius kände att hon inte hade tid att vara blyg. Ville hon ha mat fick hon laga det själv.

Till sin stora lycka hade Vincent fyll kylskåpet med massa gått. Hon märkte även att det mesta var ekologiskt, hur kunde han veta att hon föredrog ekologiskt?

Merkurius har ju aldrig riktigt lärt sig att laga mat så hon tänkte inte sätta köket i brand första dagen utan tog bara lite flingor. Men det var fantastiskt. För varje sak hon gjorde så fick hon en bekant känsla av att hon gjort det förut.

Det var som om det som blockerade hennes minnen började bli allt svagare.

När Merkurius var på väg ut möttes hon av Vincent som stod i hallen. Hon blev väldigt rädd för hon hade inte hört honom komma ner.

-Hur sjutton kan du vara så tyst! Du skrämde livet av mig.

-Vi måste prata.

-Okej. Merkurius  fick en dålig känsla av det här, men stod helt stilla.

-Du kanske har märkt att jag inte är ute i solen. Att min hud är så blek och kall och självklart mina ögon. Tänk att du hade likadana innan, fast hundvarianeten.. nej jag glider ifrån ämnet. Men. Det jag försöker säga är att jag är inte en människa.

-Vad.. vad menar du?

-Eller, jag var en människa. Jag är en vampyr. Jag blev förvandlad för länge sedan. Anledningen att jag sovit så mycket det senaste är att jag inte fått tag i blod på länge så jag börjar bli svag.

-Vad menar du? Menar du att du suger blod? FRÅN MÄNNISKOR? Vem är du egentligen?

-Men det var väl ändå ganska uppenbart? Jag förstår inte hur du inte kunnat gissa till dig det själv, förr hade du väl SNIFFAT till dig det.

-Vad sjutton ska det betyda? Vet du vad, jag... jag behöver komma iväg. Jag.. jag måste tänka.

Merkurius stormade iväg och slängde igen dörren.
"Vampyr? Fanns de ens på riktigt? Och om det vore så varför har han inte sagt något tidigare. och vad menade han med att hon skulle kunna sniffa till sig det? Hon är ju ingen hud".

Mården följde efter Merkurius i bakgrunden, så att hon inte skulle hamna i trubbel. Efter en stund kom hon fram till ett skrotupplag, något som inte förvånade Mården det minsta. Hon hade en förmåga att ta sig till dem.

Hon vek av från vägen och gick in i det lilla skjulet som låg vid skrotupplaget. Där mötte hon Emily, som var ägaren till stället.

-Hej, du måste vara ny? Har inte sett dig omkring, men man ser ju inte mycket på natten eller hur? Emily skrattade och Merkurius förstod att hon hade skämtat. När Merkurius tog emot hennes hand kände hon att den var lika kall som Vincents och när hon såg de lysande ögonen förstod hon.

-Är.. är du en..

-Vampyr? Blodsugare? Fladdermus-fetichist? Ja det är jag, så du är alltså ny i staden. Men det är okej, du vänjer dig du vet.

-Det.. Det är så mycket att ta in bara.

-Jag förstår det, vad är du då? Du avger varulvsvibbar men dina ögon är blanka så det kan ju inte vara fallet. Men du ser inte ut som en människa i alla fall.

-Jag.. jag vet inte. Jag..  Merkurius suckade, det var mycket på en och samma gång.

-Vet du vad. Här. Ta den här och gå ut och spräng lite, det brukar lätta mitt humör i alla fall. Jag kan inte följa med dig för du vet, solen, haha. Men du verkar vara en smart tjej så du fixar det nog själv.

Merkurius tog emot några smällare och gick ut igenom dörren som Emily pekade på.

När hon kom ut såg hon stora högar med skräp och hon gick fram till den första och lade dit smällaren. Hon backade sedan undan och höll för öronen.

Hon kände hur hon var så spänd att det kittlades i hela magen.. nästan som när hon såg på Vincent nu för tiden.

När explosionen smällde så kände Merkurius hur hon kände sig mäktig och Emily hade rätt. Hon mådde bättre. Det var en trevlig känsla att få saker att explodera.

Dock upptäckte hon att hon hade stått lite för nära och hennes kläder var ganska smutsiga och förstörda. Hon blev lite ledsen, det var kläderna Vincent hade köpt henne.

Men hon smög in i skjulet och Emily bara skrattade när hon såg vad som hade hänt. Merkurius fick låna Emilys långa rock och tog sedan taxi hem.

När hon kom hem satt Mården och väntade.

"Det är på tiden hörru".

-Ja, men jag behövde komma bort.

Merkurius hoppade in i duschen och Mården stod och höll vakt. Han verkade aldrig vilja lämna hennes sida.

Ett par rum längre bort stod Vincent och tittade ut igenom fönstret.
"Hon måste förlåta mig. Hon kommer förlåta mig för det är menat så. Om hon är den rätta så kommer hon förlåta mig. Men jag vill göra henne glad också.."

Vincent formade en ide och fick en plan över hur han skulle göra Merkurius glad.

Och vad var det han tittade på egentligen?

Jo ett konstigt torn, som stod bakom huset. Merkurius hade ännu inte sett det, men det var ganska väl dolt.
Eller ja, i alla fall lite.

Senare den kvällen när Merkurius sov djupt öppnades dörren till hennes rum. Mården låg under sängen och morrade lågt när Vincent närmade sig sängen där Merkurius låg. Han litade inte på Vincent, han luktade inte som han ska.

Merkurius hörde varken Vincent eller Mården utan fortsatte att sova djupt.

Vincent gick sedan fram till spegel och sade tyst spegelns namn.
-Philip.

-Vincie-boy!

-Sch, Merkurius sover. Väck henne inte. Hon tog inte nyheten om vad jag är så bra.

-Hmpfh, hur kunde hon inte se det? Är hon blind? Hon verkar vara äldre än de flesta i hennes ålder. Även om år spelar föga roll. Vad har hon för bakgrund egentligen?

-Det har jag ju redan berättat, de gjorde ju experiment på henne för att försöka ta reda på varför hennes släkte lever längre än vanligt folk. Det är ju inte varulvsgenen, de ynglar ju av sig i sån takt att deras förlängda liv är så kraftigt förkortat, nu lever de ju typ lika länge som vanligt folk. De sista två orden dröp av förakt. Vincent hade inte mycket över för vanligt folk.

-Byracka eller ej, hon ser ju onekligen speciell ut.

--Det är inte alltid något dåligt.

-Haha, Vincie-boy, säg inte att du förälskat dig i henne? 

-Bah, vad vet du om det? Menade bara att hon inte är... ful. Men struntsamma nu, är hon rätt person tror du? Är det hon vi sökt så länge?

-Ja, hon är modern. Utan tveckan, synd att hon har så mycket äckligt blod.

-Tyst med dig kropplöse-dåre. Vincent vände sig om och stormade, om än ganska tyst, ut ur rummet.

Bara för att Philip funnits i hans familj i evigheter betyder det inte att han kan säga vad han vill. Men huvudsaken var att Merkurius var rätt person, den han letat efter.

Modern.

Kapitel 58. Stora förändringar för Merkurius.

Merkurius somnade i bilen och när hon vaknade var inte Vincent där. Hans plånbok låg dock bredvid henne och hon såg att taxichauffören tittade frågande på henne.

-Öhm, han bara försvann, jag såg det inte ens. Jag måste somnat till. Eller ja. så var han jäkligt snabb. Sedan var det som om chauffören såg något annat än hennes kläder och stirrade på hennes hår och hud.

-Och vad sjutton är du då? Ahja, struntsumma, ge mig betalt så jag kan lämna den här skumma platsen!

Merkurius rynkade ögonbrynen och blängde surt på chauffören och gav han betalt, och inte ett öre i dricks. Sedan lyfte hon upp Mården och gick in i villan de stod bredvid.

-Välkommen till ditt nya hem! ropade Vincent.

-Jag hoppas att du kommer trivas jag tänkte visa dig runt lite snabbt. Huset är gammalt och jag spenderar mest min tid i mitt rum. Och jag vore tacksam om du inte gick in dit, jag... har inte städat på länge.

-Inga problem, jag är bara tacksam över att ha tack överhuvudet! Jag vet inte hur jag ska tacka dig! Merkurius slängde armarna kring Vincent som efter en stund besvarade kramen.

-Jag har en gåva till din lilla... vän! Hörru, Mårddjuret här finns mat till dig. Mården tittade skeptiskt på både Vincent och maten men närmade sig långsamt maten för att smaka.

Merkurius kände hur hon fylldes av tacksamhet och fjärilar. Han var underbar den där Vincent.
"Han tar hand om mig, och det är något med honom. Hans ögon känns så bekanta och jag bryr mig inte ens om hans bleka hud eller att han verkar vara känslig mot solen."

De gick först en liten rundtur på den första våningen där det fanns badrum, kök, matsal och ett vardagsrum. Merkurius lade märke till att köket var väldigt smutsigt och när Vincent sa att han bara skulle tvätta av sig resdammet innan de fortsatte på ovanvåningen så städade Merkurius köket.

-Oh, tack. Jag... lagar inte mat så ofta. Så, det blir lite dammigt.
-Ja det kan man säga, det ser ut som om du inte använt köket på flera år! Vincent log ett stelt leende och nickade.

De gick sedan upp på ovanvåningen där de fanns två sovrum, ett rum med en arbetsbänk till Merkurius och två toaletter till.

Vincent pekade ut dörren som ledde till hans sovrum och Merkurius sa att hon skulle knacka om det var något. Vincent såg nervös ut när de talade om hans rum och visade henne rummet där hon skulle sova.

Och där såg hon en spegel.

-Goddagens damen. Så det är du som är lilla damen Vincie-boy alltid tjatar om? Trevligt att ses. Merkurius tittade storögt på Vincent som harklade sig och såg surt på mannen i spegeln.

-Philip, snälla. Var trevlig. Ni ska faktiskt dela rum.

-Hmpf, ja det är ju inte så att jag kan flytta på mig, hahaha.

Merkurius blev något nervös över situationen men fick känslan att Philip och Vincent var vänner sedan länge.'

Merkurius stannade kvar i rummet för att kolla vad som fanns i bokhyllan medan Vincent ljudlöst smög ner för trapporna. Det var många gamla böcker, men en bok var en barnbok som hon kände igen. När hon strök fingret längst bokens rygg hörde hon den manliga rösten igen. Rösten som läste för henne. Minnet började ta form men avbröts av att Vincents röst som ropade på henne.

När hon kom ner stod Vincent i köket och nickade mot den (nu rena) bänken och där stod en tårta. Merkurius förstod vad han menade.

Det var hennes födelsedag. Hon gick fram emot tårtan och började blåsa och en sekund var hon på en annan plats med ett barn i samma ålder som henne bredvid henne. Han såg nästan likadan ut som henne fast hans hud var gul istället för lila. Hon skakade bort minnet och blåste ut ljusen.

Mården och Vincent hurrade och tog sedan varsin bit tårta. Merkurius tog en extra som hon gav till Mården som blev så lycklig att han inte hade ögon för något annat.

De satte sig i matsalen och Merkurius kände sig lite obekväm i de nya kläderna.

-Jag har en gåva till som du ska få.
-Ännu en? Men, vad mer kan jag önska?
-Du ska få träffa en bekant till mig som har en salong, men vi väntar till solen går ner.

Merkurius blev så lycklig att hon ville hoppa upp och ner men satt och pratade med Vincent tills ljusen nästan brunnit ut och det var först då hon insåg hur mycket klockan var, så det var dags att åka.

Merkurius är nu arvtagare, läs mer om henne är!

Vincent stod bredvid när Angelica, som var ägare till salongen började hennes make over.

-Jag tycker vi klipper upp ditt hår, det ser väldigt slitet ut. Och sedan vill jag ge dig kläder som du känner dig bekväm i så jag hämtar lite som du får titta på.

Merkurius tyckte det kändes konstigt att stå i centrum på det här sättet men kunde inte låta bli att njuta av uppmärksamheten. Det var underbart att vara kring människor igen, hon mindes inte när hon var det sist.

Hennes ögon möte Vincents blick, han log men när han såg att hon såg honom så vände han bort huvudet. Merkurius kände att hon rodnade.

Merkurius trivdes mycket bättre i kort hår och att ha nya kläder kändes fantastiskt.
Hon stod länge och betraktade sig själv i spegeln.

Efter en stund hörde hon att Vincent stod bakom henne.

-Du är fin, och jag köpte den här till dig. han räckte fram en lång klänning som Merkurius tog emot.
-Ska jag testa den nu?
-Nej det behöver du inte, den är kanske lite väl uppklädd för att bara åka hem i.
-Haha, ja det tänkte jag också. sa Merkurius och packade försiktigt ner klänningen i kassarna fyllda med de nya kläderna.

När hon kom hem sprang Mården fram till henne.
"Hörru du, åk inte iväg utan mig så där. Och hur ser du ut egentligen? Och luktar konstigt gör du också."
-Haha, jag saknar dig också. Jag luktar rent för att jag inte längre har smutsiga kläder på mig.

-Sa du något? ropade Vincent ifrån hallen.

-Nej, inte till dig jag pratade med Mården.

-Ja...ha.. okej.. svarade han?

-Det är väl klart han gjorde! skrattade Merkurius.

-Jag har en sak till dig förresten. sa Merkurius
-Vem pratar du med nu då?
-Dig, dumskalle! haha.
-Oh, okej. Jag blev förvirrad.

Merkurius tog fram blommorna hon plockat, och gav dem till Vincent.
Vincent såg förvånad ut och stirrade på blommorna. Han tittade på dem länge och luktade på dem och hans ansikte hade ett sorgset uttryck.

-Jag har inte fått blommor på... länge. Tack. Men oj, klockan är mycket. Börjar bli dags att sova, inte sant?

Vincent skyndade sig upp för trapporna och Merkurius tittade förvirrat efter honom.

"Knäppskalle den där". sa Mården och Merkurius puttade retsamt på honom.

Merkurius var uttråkad så hon bestämde sig för att gå ut att gå i sällskap med Mården, och trots att det regnade kallt regn njöt hon av det. För hon visste att hon snart skulle vara tillbaka i Vincents hem och kunna duscha och ta på sig andra kläder.

När hon kom tillbaka tänkte hon att hon kanske skulle prata med Vincent om vad som hände innan men när hon stod utanför hans dörr och knackade utan svar så tänkte hon att hon kanske skulle gå in. Hon lade handen på handtaget men ångrade sig. Hon hade ju sagt att hon inte skulle störa.

Och tur var väl det. 

Hade hon öppnat så hade hon nog fått en chock över Vincents sovstil, för mycket kunde man säga med Vincent, men han var inte riktigt som alla andra.

Men hur Merkurius inte kunnat lägga ihop ledtrådarna ännu, är ännu ett mysterium.

Kapitel 57. Ett riktigt hem.

Merkurius satt i ljuset av elden och läste den enda boken hon ägde. Hon hade läst den så många gånger om att hon nästan kunde den utantill, men det var något speciellt med den. Det kändes så.. nära.

När hon läste så hörde hon orden läsas upp av en mans röst som måste tillhört någon i hennes förflutna, men vem?

Hon brukade låtsas att det var hennes pappa som läste för henne. Att han hade samma hår färg som henne och att hennes mamma stod i närheten med samma fräknar som hennes. Och bröder, men de hade inte samma hudfärg, eller... lyste deras hud upp av solen?

Det som nästan var ett minne försvann hur hårt hon än försökte få fram det. 

Hon var nära, även om hon hade blandat ihop en hel del detaljer, men när man fått hjärnan nollställd på minnen är det ändå bra gjort att minnas så mycket som hon gjorde.

Merkurius gick och la sig och innan hon stängde så tittade hon på Mården som låg och sov i korgen som hon hittat. Han såg lite sur ut, även i sömnen, men hon visste att han var snäll egentligen.

Han hade kommit och bli inte bara hennes enda vän, utan också hennes bästa.

Dagen efter vaknade hon av att Mården stod och skällde utanför, det påminde om ett hundskall, men.. annorlunda.

-Ja, jag är vaken, jag är vaken!

"Bra, för det är påskdagen idag, det finns massa roliga ägg vi kan förstöra i parken, och om vi går nu när det är tidigt så kommer det inte vara massa andra människor där. *gryffgryff*"

Merkurius tittade på himlen. Klockan var tidigt, solen hade ett vitt ljus som antagligen betydde att det snart skulle börja snöa.

-Hm, ja. Jag vet inte. Men, vad gör man med de där äggen?

"Biter dem!"

Merkurius skrattade och kliade honom på magen, hon tänkte följa med honom. I alla fall så att någon kunde rädda Mården om han hamnade i knipa.

Mården hade rätt i att det inte var många där, men när de började regna slaskigt regn försvann alla utan de som jobbade där.

Merkurius började leta efter de där äggen och upptäckte att hon var ganska duktig på det. Hon såg också en lapp där de stod att man kunde lämna in äggen mot kuponger!

-Mården, kan man köpa mat för kupongerna?

"Ja, jag tror det!" Mården lät lite irriterad över att bli störd, men sken upp när han fick syn på ett ägg som han anföll och tuggade på.

Men Merkurius hittade inte bara ägg! Hon hade även turen att stöta på en paprikaplanta med flera mogna paprikor. Hon skyndade sig fram och stoppade på sig dem, de skulle nog bli goda att grilla sedan!

Merkurius som spenderade dagen med att dansa, leka med Mården och leta ägg märkte inte ens att solen hade börjat gå ner. Och till sin besvikelse kom hon på att hon inte hade köpt någon mat och kände hur magen kurrade. Hon tittade sig omkring men mannen i matståndet hade gått hem.

Men det stod en annan man som höll på att packa ihop som tittade på henne.

-Hörrdu tjejen!

Merkurius blev iskall inombords. Det var dumt att komma hit, och ännu dummare att stanna hela dagen!
Hon backade undan och funderade på om hon skulle springa därifrån.

-Tjejen vänta! Vill du ha den sista varma chokladen? Det är så onödigt att slänga den och du.. ser ut att behöva den.

Merkurius stannade upp och kollade misstänksamt på muggen mannen sträckte fram. Men han log ett leende som såg äkta och snällt ut så hon tog emot den. Den var varm mot hennes kalla händer. Hon tog försiktigt en klunk och det var underbart.

Det var sött och varmt och hon kände hur värmen spred sig i kroppen. Hon vände sig om för att tacka mannen men han var redan på väg därifrån.

När hon kom tillbaka till parken som hon kallade hem såg hon stjärnorna på himlen. Hon försökte gissa vad klockan var, men det var svårt. Hon var dock van att leva utan klocka, så hon visste inte varför hon ens försökte.

När den lilla grillen blivit varm tog hon fram den sista champinjonen och en av paprikorna hon skördat och grillade dem.

Det var gott med mat, även om inget skulle slå den varma chokladen.

Merkurius kände hur det blev allt kallare och beslöt sig för att gå och lägga sig. Mården hade ätit upp resterna av hennes mat och sedan smugit sig iväg. Han gjorde ganska ofta så, och det störde henne inte även om hon trivdes med att ha honom i närheten.

Det var trevligt att ha någon att tala med.

Hon kröp ihop i tältet och rullade ihop sig för att hålla värmen. Hon kunde inte se det, men snart började snön falla utanför.

Mården hade kommit tillbaka ett par timmar efter Merkurius lagt sig. Han hade en känsla i magen att något var på väg att hända så han gick och lade sig på bänken han brukade ligga på innan han fick den där mjuka härliga korgen.

Han somnade även om det var snö omkring honom. Det hade ju i alla fall slutat snöa, och det var såpass varmt att snön redan börjat smälta.

Mården hade inte sovit länge innan han kände en närvaro.
Han låtsades som om han sov, men kände lukten av en man som stod tätt bredvid honom.

Mannen tittade på honom och gick sedan vidare utan att bry sig det minsta om honom, trots att det var HANS park.

När mannen gått förbi så reste Mården upp och följde efter den konstiga mannen. Han luktade inte som han skulle, och Mården kände på sig att han inte var en trevlig människa.

Mannen gick fram till tältet och stod och lyssnade på Merkurius andetag en stund. Innan han ropade på henne.

-Merkurius? Vakna!

Merkurius kröp yrvaket ut ur tältet och tappade hakan när hon såg vem som stod där.
-VINCENT?! Vad gör du här?! Merkurius slängde sig kring hans hals och höll honom tätt intill sig.
-Men Vincent, du är ju alldeles iskall! 

Vincent skrattade lite åt vad hon sa, och tittade sedan på henne med de där lysande ögonen som väckte en känsla av något bekant inom henne.

-Det tog ett tag innan jag hittade dig.

-Oh, jag.. jag har varit här så länge nu! Flera månader eller något. Jag vet inte, tiden försvinner verkligen när man inte bryr sig om att hålla koll på den. Men det är så skönt. Jag är äntligen fri! Om det inte vore för den här kylan så...

-Kom med mig.

-Va? Vad menar du?

Vincent backade undan ett steg och betraktade henne.

-Du är kall, smutsig och iklädd smutsiga och trasiga kläder. Du bor i ett tält i snön. Du... verkar ha loppor?

Merkurius kände hur de hettade på kinderna.

-Vad då då? Vad ska jag annars ta vägen?

-Följ med mig hem. Jag har ett rum över.

Merkurius funderade. Vart bodde han? Var han allvarlig? Han var den enda i sitt liv som hon verkligen kände att hon kände utan Mården. Visste han mer om henne? Samtidigt som alla frågor snurrade runt kände hon att något höll henne kvar i den här staden.

-Jag vet inte... Får Mården följa med?

Mården som stod i en buske och tjuvlyssnade ryckte till. Han trodde inte hon sett honom, men det hade hon. Och inte bara det. Han ville att hon skulle flytta med! Till... ett hus? Som något husdjur? Men å andra sidan, det vore skönt med tak över huvudet.

-Mårddjuret?

-Han är en grävling. sa Merkurius bestämt.

-Självklart, men vi måste åka nu. För vi har ganska långt att åka.

Merkurius fick syn på taxin som stod en bit bort och väntade. Hon såg även att de började ljusna, och av någon anledningen verkade de som om Vincent föredrog att hålla sig ute på natten. Precis som hon!

Merkurius packade ihop sina saker men när hon närmade sig taxin ångrade hon sig. Hon plockade ut boken från kassen med hennes tillhörigheter och lämnade resten på tippen.

Hon ville inte ha de mer..

De satte sig i taxin och efter en stund kände Merkurius hur magen knöt sig. Hon såg sjukhuset. Hon sjönk ner i sätet och försökte gömma sig, men såg ingen när hon kikade ut genom fönstret. Hade de slutat leta efter henne kanske?

Snarare var det kanske så att de inte letade efter henne, precis utanför den plats hon försvunnit ifrån!

Himlen blev allt ljusare och Vincent sa till chauffören att skynda på. Mården satt i sätet bredvid henne och gäspade ointresserat.

Hon var på väg att lämna Moonligh falls, den enda plats hon kände till.

Även om hon inte visste det, så var hon född här. Likt hennes mamma. Det var här där Saturnus, hennes mormor landade och skapade sig ett liv.

Hon lämnade allt.
Men, hon skulle få ett hem.
Ett riktigt hem.