Kapitel 18. Det är dags för bal!

Uranus såg hur sin mamma växte upp och visste att det nu var hennes tur, hon fann det något skrämmande. De var jobbigt att gå i skolan som de va, hon hade inga vänner och de enda som pratade med henne var Gator och Wilhelmina. Det enda positiva var att sedan Natt blivit tonåring så var han på ett annat ställe i skolan, så det betydde att hon var lämnad ensam i mellanstadiet. 

Uranus som hade fullt upp med annat blev förvånad när hon helt plötsligt kände att det var dags att förvandlas, förra gången det hade hänt hade hon varit på en annan planet med sina föräldrar omkring sig.

Saturnus betraktade stolt sina rynkor i spegeln. "Varje rynka är en erfarenhet, glöm inte det" brukade hennes mamma säga när hon var liten. Det stack till i magen när hon tänkte på sin familj. Fanns det någon som överlevde? Vad hände egentligen? Är hela planeten förstörd? Det enda sättet att ta reda på det är att komma ut i rymden!

Likt solen vandrar upp på himlen åldras man, utan att någon kan hindra det eller skynda på det hela, det samma var det för Uranus. Hon betraktade också sig själv i spegeln och fann en person hon inte kände igen. Kroppen hade utvecklats och vuxit. Hennes ögon som hade en väldigt ljust blå nyans var nu lite mer blåa än gula men pupillen var fortfarande bara en tunnskiva, men det var inte det värsta. Det värsta var de långa öronen. Hon stack ut vart hon än var. Natt brukar säga att när de var förvandlade så såg de nästan likadana ut som alla andra varulvar, men Uranus gillade inte att vara förvandlad heller. Som om folk inte stirrade som det var!

 Familjen Galaxy blev allt mer känd i staden, trots att Saturnus trodde att det skulle vara tvärtom. Sedan hade Saturnus börjat oroa sig lite för Uranus, det var snart dags för hennes märkning. Uranus färger skulle egentligen väljas ut av fadern, så Uranus färger hade fått bestämma sig själva, och det hade de gjort! Saturnus var dock glad för Uranus skull att de blev de lugnare färgerna Gul och Mörkblå. (på Galaxia ville ungdomarna ha så starka färger som möjligt, det var som någon fånig modetrend att ens färger bestämde ens personlighet!)

Men förutom färgerna så visste hon inte riktigt hur hennes märkning skulle gå till, hon hoppades att det gick lika bra att gå till sjukhuset eller en tatueringsstudio, förhoppningsvis skulle det göra mindre ont än lasern man vanligtvis använde. Sedan var det de tredje steget. Att välja ut vad hon representerade, men förhoppningsvis gick det bra också.

-Några dagar senare-

-UNNI! UNNI KOM NU! Natt kände på regnet som föll och visste att det var ett bra tecken, han hade alltid älskat regn och hans mamma sa att det var hans gener som saknade fuktiga Galaxia, en plats som ofta fanns i hans tankar men säkerligen aldrig skulle få se. Och var sjutton var hans syster?

-Unni, kom igen, det kommer bli kul! Och bilen väntar! Det är en limousin!

Uranus stod och drog i kavajen, hon ville inte gå på någon dum bal men hade lovat Natt att följa med. Hon kände så klart ingen men Natt sa att Gator kanske skulle komma.. de hade inte träffats sedan kalaset när hon fortfarande var barn.

-De kommer skratta åt mig. Alla andra flickor kommer ha klänning men jag vill inte!

-Då ska du inte heller ha det, lilla vargunge. Kom igen nu, din bror väntar och vem vet, det kanske blir kul? Ta dem alla med storm!

Uranus visste inte vad hon annars skulle göra så lyssnade på sin mamma och gick ut till sin bror och åkte mot balen.

När de skulle gå in så tog Uranus tag i sin bror. -Jag gillar verkligen inte sånt här. Kan jag inte smita iväg till gymmet istället? Eller hjälpa Mr Wolff med hans bil, han sa att jag får pengar om jag lyckas få igång den!

-Unni, Gator är där inne. Prata med honom en stund i alla fall, om det är tråkigt kan du alltid gå. 

Uranus skakade på huvudet, bal! Vad är ens det för trams? Dans och... vad man nu gör. Men hon tänkte att hon följer med in och pratar med Gator, alltså, för Natt skull.

När Natt kom in så fick han syn på Karin, och han kände hur knäna blev svaga. Hon stod i ett hörn med Wilhelmina som hade armarna om en kille i deras klass, men när hon fick syn på Natt så log hon. Även om Natt bara hade ögonen för Karin så var det många som vände sig om efter Natt och väldigt många flickor log mot honom, tills han gick fram och kramade Karin, då återvände deras blickar till deras dejtar.

-Vill du dansa med mig, endast mig i kväll? Natt ville bara känna hennes hud, hennes doft och se hennes ögon.

-Vem annars, om inte du? sa Karin och kramade honom igen, fast närmare och hårdare. Natt kände sig yr av hennes närhet, yr av lycka!

De dansade hela kvällen och pratade medan de gjorde det så tiden gick så fort att när det var dags att utnämna kvällens par så förstod han inte hur balen redan närmat sig sitt slut.

-Kvällens kung är.... NATT! Natt blev förvånad, men log åt de som stod kring honom och gick och hämtade sin krona. Han gick sedan tillbaka till golvet där alla samlats i ring, det var dags för ännu en dans. Han såg Karin stå där, upplyst av strålkastarna och hörde inte ens vem som blev utvald till drottning, utan såg bara en person. Karin.

Uranus såg Natt springa iväg till Karin och kände att hon log ett blekt leende och såg sig förvirrat omkring.

-Du är fin, enda flickan som inte har klänning men ändå finast av alla.

Uranus kände att hon rodnade och vände sig sakta om. Där stod han, Gator. Han var så nära att hon kunde se hans fräknar, så nära hade de aldrig stått varandra.

-Ska vi göra så här, vi dansar en dans för sakens skull sen kan vi gå ut och prata tills kvällen närmar sig sitt slut och smita in igen. Jag tror inte din bror kommer märka någon skillnad.

 Uranus nickade och kände hur rodnaden växte när han la sin arm kring hennes midja. De dansade, inte en dans utan tre. Sedan gick de ut och satte sig på bänken och pratade. I efterhand kan hon inte ens minnas vad de pratade om, hon var så upptagen av att insupa hela ögonblicket. 

När de sedan smet in igen såg hon sin bror kliva ner från scenen och deltog i applåderna, han förtjänade den där kronan. Han var den snällaste och bästa i hela världen, och hans kompis Gator.. Han var helt okej han också. 

Kapitel 17. "Vi låter nävarna avgöra!"

-När båda är förvandlade så ser vi nästan likadana ut, är du säker på att du är en jordbo?

Wilhelmina skrattade åt vad Natt sa, inte för att vara elak utan för att det var sant. När de var förvandlade så var de ganska lika, långa öron, huggtänder och allt.

Natt var väldigt mycket hemma hos familjen Wolff, även om det för det mesta var Gator som han lekte med så när Wilhelmina hade sin kompis Karin på besök så smet han ofta in i samma rum för att prata lite. Karin sa inte mycket i hans närhet men tittade öppet och nyfiket på hans långa öron, Karin var inte en varulv men hon hade känt Wilhelmina sedan hon var liten så hon var van att se henne förvandlas.

Natt har fina ljuslila slingor i sitt hår som kan vara lite svåra att se.

Natts frånvaro märktes i huset, Uranus satt på köket i golvet och gjorde sina läxor efter hon ätit men gick sedan ni i sitt rum och bläddrade i sina tidningar. Bilar, skateboards, robotar och motorcyklar. Saturnus tyckte att Jordens transportmedel var klumpiga men tyckte ändå att Uranus valt ett sunt intresse. Själv gillade hon ju flygplan! 

Saturnus gick in i sina barns gemensamma rum. -Vill du veta något spännande? Uranus som satt på sängen tittade upp på henne och nickade.

-Om jag får den befordran jag tror jag kan få, så kommer jag inte bara få flyga flygplan utan kanske till och med kan få flyga ut i rymden. Innan ville jag bara vara i luften, men nu vill jag till rymden. Kan du gissa varför?

Uranus tänkte ett ögonblick och sa sedan med sin låga röst -För du vill hem igen?

Saturnus tittade på sin dotter och satte sig bredvid henne på sängen. -Nej, detta är mitt hem. Vårt hem. även om jag tycker att mitt försökt till ett hus inte passar bra in här. Det ska försöka se ut som våra runda hus på Galaxia, men... jag vet inte, här ser det bara konstigt ut.

-Som vi. Uranus tittade ner i golvet och Saturnus vända flickan mot sig för att möta hennes blick.

-Är det någon som sagt att vi inte hör hemma här? Vi har lika stor rätt att vara här som vem som helst. Om någon ser ner på dig så är det av avundsjuka. Du är en dotter av Galaxia. Du kommer ärva detta hus jag byggt upp och dina arvingar efter dig. Du är smart och du är stark. Låt aldrig någon säga motsatsen! Snart kommer du börja märka små förändringar, och då blir det dags för din vuxenceremoni, din märkning.

Uranus nickade men såg inte helt övertygad ut. Saturnus kramade henne och lämnade henne sedan ifred, hon behövde lite luft. Detta skulle hon ta upp med rektorn, hennes dotter ska inte behöva känna sig utanför i skolan för att hon har en annan hudfärg! Jordborna har själv olika hudfärger, varför är de då så dömande mot Uranus?

Sedan Saturnus återvänt till jobbet så tycktes dagarna flyga förbi! Hon hade bett Natt att ta med sig kompisar hem istället så att Uranus inte skulle känna sig så ensam. Men Uranus satt mest en bit ifrån när Gator var där. Gator försökte prata med henne men hon svarade kort om ens det. Det var inte det att hon var blyg, hon bara... visste inte vad hon skulle säga, och sa sällan mycket alls.

Det var dags för Natts födelsedag och snart var det dags för Uranus och Saturnus också. De hade ett kalas med Jack från Saturnus jobb samt Gator och Wilhelmina Wolff. Natt hade också bjudit in Wilhelminas kompis Karin. Uranus satt mest och betraktade de andra barnen när de lekte men när då åt tårta så deltog hon, om ens sparsamt, i barnens samtal.

Natt växte upp från ett sött barn till en mycket sötare tonåring. De ljuslila topparna i hans korpsvarta hår kombinerat med hans stora öron och lysande gula ögon fick Karin att rodna. Saturnus var glad över att det fanns mycket av hennes gener i honom. Han hade visserligen konstiga ögon och en ovanligt "vanlig" hudfärg men utöver det.

Natt har egenskaperna:

Bokmal

Älskar Naturen

Älskar Kylan

Dagen efter Natts födelsedag så höll sig Uranus hela tiden i ett rum där han inte var. 

-Unni? Unni vart är du? Natt letade tills han fann henne i sin mammas rum.

-Unni, undviker du mig? Det är fortfarande jag du vet, även om jag blivit äldre. Snart är du lika gammal som jag. 

-Du ser annorlunda ut. sa Uranus skeptiskt, och Natt log ett leende som skulle få flickorna i hans klass att bli knäsvaga men fick Uranus att slappna av.

-Vet du vad? Det är Höstdagen idag, vi kan klä ut oss och gå på "bus eller godis"-runda. Bara du och jag. Vad tror du om det?

Uranus nickade och gick för att ta på sig sin kostym. När de sedan träffades i hallen så bröt båda ut i skratt, de hade nämligen valt samma kostym! De var båda utklädda till koplantor! 

-Vi låter nävarna avgöra vem som ska få ha dräkten! Natt höjde sin näve och Uranus gjorde likadant. 

-STEN! SAX! PÅSE! sa båda i kör.

Natt vann, som han ofta gjorde. -Vet du vad Unni? Du måste inte alltid låta mig vinna men vi kan ha dräkten båda två. Det gillade Uranus även om hon var skeptiskt till iden, hon gjorde det mest för Natts skull.

Kapitel 16. Natt ångrar sitt beslut.

Uranus som nu var ett barn blev om möjligt, ännu mer tillbakadragen när hon började skolan. Hon ville egentligen klippa av sig sitt hår, men samtidigt ville hon dölja sina avlånga pupiller och långe öron. När Saturnus tog med henne för att köpa en en klänning så vägrade Uranus ens testa dem. Hon ville ha samma kläder som Natt, vilket hon självklart fick. 

Men Saturnus oroade sig för att Uranus var om möjligt ännu mindre pratglad än innan. När de var bland folk svarade hon för det mesta med nickningar, skakningar eller ett ryck på axlarna.

Saturnus tittade ut igenom fönstret som vette mot sjön och såg sina barn stå och fiska, hon funderade på att gå ut och berätta mer om djurlivet på Galaxia, men när hon såg att Uranus pratade och skrattade tänkte det att det var bäst att låta bli. "Vad ska jag göra med dig vargunge? Jag kände mig också missanpassad i den åldern, men jag hade en pappa som stöttade mig. Även om jag gör mitt bästa så öppnar hon sig inte för mig." tänkte Saturnus oroligt.

-Kom igen nu Unni! Du slår mig aldrig! Natt skrattade när Uranus försökte tänka ut hur hon skulle vinna stensaxpåse med tankekraft. Men eftersom han inte körde efter någon strategi så kunde hon inte förutse vad han skulle göra.

-Äsch, det är ett ganska dum lek ändå! men Uranus log när hon sa det, hon hade kunnat vinna över honom egentligen, men hon lät honom vinna eftersom hon hade fått mer fisk än honom OCH vunnit både deras springtävling och frågesport.

-Oh nej, det är full måne.. Jag vill inte! Uranus gillade inte att förvandlas, men Natt som var mer van verkade inte ens bry sig om smärtan när klorna växte ut, eller den stickande känslan när det växte ut hår överallt.

-Du borde följa med till familjen Wolff, de kan nästan allt om förvandling och lär dig hur du ska ta dig igenom alla stadium! Uranus bara skakade på huvudet. Hon gillade inte riktigt den familjen, men hon gillade åh andra sidan ingen i skolan. Förutom killen i sin klass med den konstiga frisyren, han var helt okej. Och om hon skulle vara helt ärlig så var hon lite avundsjuk på att Natt var så mycket hos familjen Wolff, allt fler dagar satt hon ensam i deras rum och kollade i biltidningar.

När Natt väl var hemma så hade de inte alls lika mycket tid över till lek, han spenderade mycket tid med näsan i en bok, han sa att han ville lära sig allt om naturen och varför saker växer. Han hade till och med cyklat till forskningsstationen för att prata med dem om naturkunskap, men hade blivit ganska besviken. När de väl kom underfund med vem han var, eller rättare sagt, vem han var född av, så ville de bara prata om hans öron och vad han visste om sin mamma. Då hade Natt cyklat därifrån och bestämt sig att läsa till sig vad han kan istället.

När Saturnus var ledig så tog hon med barnen på sommarfestivalen, men de stannade bara en kortstund. Saturnus var van vid folks blickar, hon hade blivit lite av en kändis i stan så hon hade vant sig, men Uranus däremot led av varje minut. Men hon sa inget, utan det var Natt som märkte sin systers ångest, och föreslog att de skulle åka hem istället.

På vägen hem såg han en farbror stå i trädgården till ett hus i närheten. Han kände igen honom väldigt mycket men förstod inte varför fören han han stod och borstade tänderna  och såg sig i spegeln. Mannen var väldigt lik han själv! Natt smög in i sin mammas rum och i lådan i bordet vid sängen låg ett gammalt foto. Ett foto på hans mamma och en man med hår lika mörkt som hans eget. "Gordon och jag" stod det bak, och namnet ringde en klocka i Natts öron och då förstod han att det måste vara hans pappa. Så han bestämde sig att smyga ut och hälsa på honom.

Natt knackade på och snart öppnades dörren. Gordon stod och tittade på honom en stund och visade sedan in honom i hallen. Gordon stirrade på honom och speciellt på hans öron.

-Du är Saturnus son. sa han med en konstig ton.
-Men, jag är ju din son också? Eller? Natt kände sig lite ängslig, han hade aldrig smugit ut innan, och nu började han ångra sig lite.

-Det beror på hur man ser det. Jag ville aldrig ha barn, men det fick jag ändå och så fort din mamma inte fick som hon ville kastade hon ut mig och förbjöd mig att träffa dig. Nu är du någon jag inte känner något för. Gubben tittade surt på Natt som om allt vore hans fel, Natt förstod ingenting. Det gubben berättade lät inte alls som hans mamma.

-Men, du har aldrig skickat ett brev eller besökt oss alls. Du har ju en dotter också! Uranus heter hon och hon vet inte ens vad du heter. Har du någonsin tänk på att ens försöka kämpa för att träffa oss? Natt började känna en känsla av ilska i kroppen. Gubben ljög, hans mamma skulle inte kasta ut någon bara så där. Han måste gjort något!

-Jag hade väl annat för mig än att besöka några ungar eller! Vare sig det är en eller två! Har ett eget liv att tänka på. Jag har tröttnat på dig nu, ut med dig unge!

Natt vände på klacken och smällde i dörren och skyndade sig hem. Hans mamma hade inte märkt att han var borta och nu kände han inte heller för att berätta det. Gordon var dum. Han hade två duktiga barn han inte brydde sig om alls! Dumma gubbe! Natt gick och la sig och kände hur ilskan gick över i ledsamhet. "Dumma gubbe, jag hatar honom".

Kapitel 15. Tankarna kring att växa upp.

Saturnus hade bara några dagar kvar på sin mamma ledighet men hon gjorde det bästa med tiden hon hade, spenderade tiden med att göra... viktiga.. saker?

Saturnus skulle snart fylla år, något som gjorde henne ganska nervös. När hennes mamma var i hennes ålder var hon chef på fabriken och fött henne. Så högt man kunde komma ifrån den låga samhällsklass hon tillhörde på Galaxia. "Men å andra sidan så har jag faktiskt fött och fostrat två barn! och redan blivit sviken av en lögnare..." Men när hon såg Gordon lämna hennes hem hade hon bestämt sig att det inte skulle påverka henne. Hon klarade sig själv, och när hon såg sig själv i spegeln så önskade hon nästan att hon kunde träffa en galaxian, en man utan ögonvitor och spetsiga öron.. Men varför drömma om det omöjliga?

Saturnus var orolig att barnen skulle glida ifrån varandra när Natt började skolan, men Natt gick alltid och hälsade på Uranus det första han gjorde när han kom hem. Uranus skrattade tills hon kiknade när de lekte, och Saturnus stod och betraktade dem och kände hur hjärtat svällde av kärlek och stolthet. Natt var så snäll mot alla, hennes fina son.

Natt klarade sig bra i skolan och hade inga problem med läxorna, som gick fort att göra. Saturnus tyckte det var skönt att låta barnen leka lite så hon kunde ta en paus, det blev väldigt många bad. Saturnus älskade att bada men vilken mamma hinner bara när man har barn att ta hand om?

Natt visade sig ha ärvt Saturnus dygnsrytm och behövde inte heller sova så länge som Jordens färglösa invånare. Men Saturnus hade märkt hur snabbt folk i staden började prata om allt som hände, och var glad att de inte bodde i centrum utan mitt emot stadens ridcenter. Natt hade fått upp ett intresse för hästar, men Saturnus tyckte de stora håriga varelserna var  skrämmande. De största djuren hon sett var ödlor, och de kallblodiga lugna varelserna hade inte lika bråttom som dessa stora däggdjur. De var inte heller lika opålitliga, hästar kunde helt plötsligt och utan förvarning gnägga och greja.

Men Natt bad aldrig om något, och när Saturnus märkte att han nästan bara lekte med sina hästleksaker och läste om riddare så köpte hon en gunghäst till honom.
-Natt! kom får du se vad jag köpt! Natt kom gående med ett leende på läpparna och när han såg vad hon köpt tappade han hakan och sprang fram och kramade henne snabbt innan han sprang till gunghästen.

-TACK MAMMA!  sa han medan han klättrade upp på hästen, men Saturnus bara skrattade. Hans reaktion hade varit nog.

Dagen efter var det dags för Uranus födelsedag. Hennes flicka skulle bli stor! Saturnus var oroligare för Uranus och hur det skulle gå för henne i skolan, men som hon förstått det skulle hon och Natt gå i samma skola och deras klassrum låg nära varandra. Natt kanske kunde presentera henne för några kamrater?

Natt hade inte svårt att få vänner och hade redan varit på flera lekträffar mest med en familj där alla var varulvar likt han själv. Först tyckte Saturnus att tanken var skrämmande, men sedan kom hon på att familjen kunde ge honom kunskap som hon aldrig skulle kunna ge. Och föräldrarna var inte alls skrämda eller förvånande över Saturnus utseende, de glodde inte alls utan bemötte henne som vem som helst.

Kapitel 14. Vargar ser efter sin flock.

Saturnus kunde ibland känna ensamheten, speciellt på nätterna. Jack ringde fortfarande emellanåt, även om samtalen inte var lika ofta längre. Han hade förstått att hon inte ville vara mer än vänner. Även om hon kanske ville det, egentligen. Men människor på den här planeten var kluriga. De villa äga varandra. Hon gillade inte det. "Jag hoppas inte barnen blir såna, jag menar äktenskap är en sak, men det är inte detsamma som att äga varje människa man träffar" .

Saturnus kom på sig själv sitta på köksgolvet. Hon hade tänkt samla ihop leksakerna som låg utspridda över lägenheten "hur kan de vara överallt? Åh, mina vargungar"  men hade istället satt sig ner och börjat leka med ödlevarelsen. Hon kom på sig själv att sakna ödlorna. På Galaxia var det fullt av ödlor i det härligt varma och framför allt fuktiga klimatet. Här på Jorden hade hon bara sett en ödla och det var en liten futtig en. De största hemma är så stora att man kunde rida på dem. Även om de var långsamma.

Det var lättare på dagarna, då höll hennes vargungar henna upptagen. Hon hade precis lärt Uranus att gå helt själv, de hade tränat länge men Uranus var otålig och blev arg när det inte gick som hon ville. Det ledde till att det tog lite längre tid för henne att lära sig gå än vad det hade tagit Natt.

Saturnus älskade att lyfta upp barnen i luften och se hur de kiknade av skratt. Uranus gjorde det även om hennes skratt inte hördes lika högt som Natts. Uranus skratt var lågt bak i halsen, hon skrattade inte heller lika mycket. För det mesta log hon bara. 

Saturnus brukade betrakta barnen när de lekte. Uranus satt ofta en bit ifrån och betraktade Natt med ett leende. Det var inte fören Natt gick fram till henne som hon var med i själva leken. Saturnus undrade ibland om hon skulle bli en enstöring som henne själv. Hon ville att hennes barn skulle bli ett med denna värld de kastas till.

Det var dags för Natt att bli stor, något som var en anledning till både lycka och oro. Saturnus var orolig hur det skulle gå för Natt i skolan. Denna värld hade både varulvar och vampyrer, men Natts öron gjorde det svårt för honom att smälta in. För att inte tala om Uranus hud och hårfärg. Uranus ville hela tiden ha på sig sin mössa. Dygnet runt, och hon kanske inte visste det men det underlättade för Saturnus när de var ute och gick. Folk stirrade redan på Saturnus lila hud och ögonvit-fria ögon. Som tur var hade Uranus en ganska liknande färg som Jordens invånare.

Men varken hon ville eller inte så växer barn upp och nu var det Natts tur. Uranus satt och tittade på, omedveten om vad som skulle ske. Medan Natt var fylld av förväntan och skrattade hela tiden.

Natt växte upp och blev en söt och stillsam pojke. Han var inte lika allvarlig som sin syster, utan log och skrattade ofta. Hans ögon var fyllda av skratt och Saturnus var säker att han kommer klara sig bra i världen, aldrig hade hon sett någon som hade ett så smittsamt leende.

Den kvällen borstade de tänderna tillsammans innan de lade sig.

-Mamma? Varför har vi så långa tänder? Som vampyrer! Drack ni blod på din planet?

-Vår planet vargunge, det är för att för länge-länge sedan, när vi fortfarande var reptilmänniskor så åt vi för det mesta väldigt hårda frukter, hårda men med flytande innehåll. Så vi utvecklades med dessa tänder så vi kunde bita hål i dem och suga ut innanmätet. Men det är så länge sedan att vi fortfarande hade svansar och fjäll! Men.. har inte du fått en svans?

Natt såg förskräckt ut och tittade på sin bak, men när han såg Saturnus min så brast han  i skratt.

-Du borde inte oroa dig så mycket, vi kommer ta hand om dig. Uranus vill ta hand om dig också men hon är för liten. Men vargar ser efter sin flock.

Natt kramade om sin mamma och Saturnus kände välbekant lukt. Han luktade nästan som... men. det är inte möjligt? Hur kan man ärva en doft? Han dog långt innan han föddes! Saturnus kollade förbryllat efter sin förstfödde och skakade på huvudet. "Jag måste ha inbillat mig".

Kapitel 13. Barnen växer snabbt.

Natt och Uranus växer snabbt, och de lekte allt med med varandra. Natts lycantropi var något som Saturnus till en början var konfunderad över, men när hon märkte att det inte var mycket mer än ökad livslängd och förvandlingar så vad det inget som direkt oroade henne längre. Hon var snarare mer spänd över att se honom förvandlas.

Det var dags för Uranus att fylla år, men efter föra kalasets fiasko hade Saturnus hållit sig borta från sina vänner. Hon vet att hon inte borde skämmas, det var Gordon som skulle skämmas. Men ändå vågade hon knappt möta sina vänners ögon, förutom Jack. Jack hade varit där för henne redan dagen efter. Han ringde i emellanåt bara för att kolla hur det var med henne. Saturnus tyckte han var trevlig men ville inte att han skulle komma närmare. Hennes första och sista förhållande var fortfarande färskt i minnet och hon ville att hennes barn skulle få hennes fulla fokus.

Så när det var dags för Uranus att fylla år så var det ett litet kalas, med bara Saturnus och Natt som hejade på henne när hon växte upp. Och vilken söt flicka hon var. Hennes ögon var lysande gula, huden hade som en ton av månsken och även ärvt Saturnus spetsiga öron. Dock var det något med hennes ögon, pupillen var avlång på ett sett som Saturnus inte sett innan. 

Saturnus fick egenskaperna: 

Älskar naturen

Atletisk

Uranus hår såg först lika mörkt ut som Natts men i ljuset såg man att det var mörkt blåa toppar och ljust gul botten.

Saturnus tyckte att Natt var stillsam men Uranus var väldigt allvarsam och stillsam. När Natt satt och lekte med sina leksaker satt ofta Uranus och betraktade honom med beundran i blicken. Natt gick fram till Uranus och gav henne en leksak och försiktigt försökte hon vara med i leken. Dock kasta hon snabbt bort  hästen och tog istället en bil och lekte med, och den allvarliga flickan blev till det barn hon faktiskt var.

En kväll kom Saturnus in i rummet för att titta till barnen så satt Uranus satt och stirrade stint ut igenom fönstret. Saturnus vände sig om och såg att det var fullmåne. Natt sov alltid oroligt när det var fullmåne.

-Vad gör du Uranus? Kan inte du heller sova? en rysning for igenom Saturnus när Uranus ylade mot månen. Saturnus blod frös alltid till is när Natt ylade och det verkade som om vargblodet var starkt, för nu hade hon visst två vargungar.

Saturnus trodde det skulle bli tröttsamt att lära ännu ett barn gå och tala men det visade sig att hon tyckte det var lika roligt som första gången. Hon fylldes av stolthet när hon såg Uranus ta sina första steg.

Men tiden går fort på jorden där dagarna är så korta, och helt plötsligt var Natt så stor att han snart skulle börja skolan.

-Snart är du så stor lille vargunge, snart är du för stor för att lyftas. 

Kapitel 12. Natt visar en okänd sida.

Natt som småbarn. Han hade ärvt mer av sin biologiska fader än vad Saturnus visste. Samma hårfärg, en relativt "sim-naturlig" hudfärg där emot hade han ärvt Saturnus fina öron. Natt är lugn och stillsam som gärna leker fantasifulla lekar och tycker om att titta på sin lillasyster. 

Natt har egenskaperna:

Älskar Naturen

Älskar Kylan (vilket måste kommit från Gordons sida, Saturnus har aldrig upplevt en sån kyla som på jorden)

Saturnus trivdes att ha lediga dagar från jobbet, hon tyckte det var roligt att spendera tid med Natt och lära honom läsa, gå och använda potta. Men vissa dagar var Natt lite svårt att få kontakt med, han verkade liksom vara på en plats långt bort. 

Natt stirrade stint ut i inget och Saturnus betraktade honom, det såg ut som om han funderade på något viktigt, men vad är det som är så tungt att tänka på någon så liten?

Saturnus hämtade en flaska till Natt som hade varit lite extra okontaktbar, och när hon kom in i rummet igen så höll Natt på att klösa på en blomma som hon en gång fått av Gordon.

Hon stannade i dörren och log när hon såg hur han klöste sönder blommorna. Hon hade glömt av att de stod där och tänkte att Natt kunde få sitt roliga innan hon slängde dem.

Hon förstod även vad detta betydde, han hade ärvt detta av Gordon.  Lycantropi, det var något som var helt nytt för Saturnus innan hon hamnade här. Hon hade läst om det på biblioteket och nu när hon såg sin vargunge klösa så föll många bitar på plats. Det var därför Gordon bara jobbar dag, det var därför han inte kom till jobbet dagen efter fullmåne. Det var därför han lämnade vad han kallade för deras gemensamma hem när han fick se att månen var full.

Undra om Uranus också var en vargunge? Kunde kvinnor bli varulvar? Saturnus tänkte att det kanske var dags att bege sig till biblioteket för att forska lite.

Natt somnade tidigt efter en dag med talträning och massa rivande, blomman var fortfarande intakt och när hon lyfte Uranus kom det en känsla hon inte förväntat sig.

Hon kände sig ensam. Trots hennes fina barn så kände hon sig ensam och hon ville hem. Hon ville känna sin pappas armar om sig och känna sig trygg. Hennes pappas kramar var varma och tanken på sin pappa fick tårarna att komma. Hennes mamma hade jobbat mycket och även om hon älskade sin mamma så hade de aldrig stått varandra lika nära.

"Hade du genomskådat Gordon pappa? Jag önskar du var här, jag vill åka hem med mina ungar och visa dem en vacker värld fylld med vatten och runda hus."

Kapitel 11. Ett totalt kaotiskt kalas.

Saturnus vaknar av en plötslig smärta i magen. Hon skrek rakt ut och Gordon kommer inspringande med panik i i blicken.
-Ja.. jag var gravid.. men jag har nästan ingen mage, hur.. AHHH! Saturnus förstod ingenting. Om hon var gravid har hon bara gått halva den tid som hon var gravid med Natt.
-Du måste in på sjukhus! Det är inte normalt att föda barn hemma!
Saturnus vände på huvudet och gav honom en blick som fick honom att tystna. "korkade människa, jag föder vart jag vill, vem tror han att han är som försöker bestämma över mig? Dumma planet!" Saturnus brukade ha ett lite hätskt humör men det var få saker som kunde få en på så dåligt humör som en förlossning!

Förlossningen var lång och mödosam men resulterade i ett friskt barn, en flicka denna gången. Saturnus älskade sin son men var samtidigt glad över dottern, glad att det är någon som kan ärva huset och föra generna vidare. Gordon försökte låtsas vara irriterad men när han mötte Saturnus blick insåg att det inte var någon ide och körde iväg, Saturnus brydde sig inte om vart. 

Saturnus tittade på barnet som hade denna planetens rosa hud fast med inslag av gult. "Minns jag fel när jag får för mig att vi alltid föds ganska ljusa och neutrala och att färgen kommer först lite senare? Minns inte ens hur våra barn ser ut! Saturnus blev lite förskräckt över hur mycket hon glömt så snabbt, må barnen växa upp fort!

Flickan behöver ett namn, Saturnus såg att flickan hade små ljusa fjun på huvudet med mörkt blå toppar. Gul och mörkt blå. Saturnus funderade hårt.

-Uranus! Det är Uranus färger, så ditt namn ska bli Uranus och när du har åldern inne ska du få din planets egenskaper och bära dess symbol som andra kvinnor på galaxia! Det lilla barnet såg stint på henne med sina stora ljusa ögon men såg ändå något gillande ut.

På Galaxia döptes man inte bara efter Planeter. Saturnus pappa hette Natt och hade mörka stjärnor tatuerat på kroppen, hennes mamma hette Dag och hade bleka solar. Hon hade ofta hört hur lyckosamt det var att hennes föräldrars namn passade så väl ihop. -Jag saknar dem så mycket. viskade hon till den allvarliga flickan.

Gordon var borta hela natten och nästan hela dagen efter. Det var dagen efter Uranus födelse och dagen innan Natts födelsedag, att han redan var så stor! Saturnus älskade att se när folk fyllde år. Att man kan växa så där fort, gå från ett stadium i livet till ett andra över en dag! 

Saturnus hatade att städa, men hon hade bjudit över flera från sitt jobb i morgon och kranen i köket hade gått sönder så det var bara att sätta igång. 

Sent på kvällen efter Saturnus somnat kom Gordon. Han gick raka vägen in i badrummet för att ta en dusch och stod sedan länge i telefon. Saturnus hade väntat på honom eftersom hon ville prata med honom. Hon hade bestämt sig, han skulle ut. Hon hade faktiskt två barn att tänka på och tänkte inte dela hem med en lömsk korkskalle bara för att han var fin att titta på.

Gordon sov när hon gick upp, men hon tänkte att det ändå kunde vänta till EFTER kalaset. Det skulle inte få påverka hennes sons födelsedag.

Det var många som kom, och Saturnus kände sig väldigt pressad av alla människor, men stod ut för Natts skull. Det var så här man firade födelsedag på Jorden. På Galaxia var man bara nära och kära och det var stillsamt och lugnt, men även om hon var pressad så gillade hon den glada stämningen som uppstod.

Inte visste hon att allt skulle gå så snett så fort.

Det var lite senare på kvällen när det hela började. Det kom in en kvinna som Saturnus aldrig sett förut. Kvinnan kollade sig argt omkring och gick sedan fram till Saturnus. 

-Det är du som är Saturnus, inte sant? hon lät och såg upprörd och ledsen ut.

-Ja, ehm.. vem är du?

-Kan vi prata ostört någonstans? Saturnus såg att kvinnan var lite äldre än henne men hon såg väldigt snäll och ärlig ut. Hon visade in den okända kvinnan i barnens sovrum.

-Jag vet inte om du vet vem jag är, men mitt namn är Janet. och... Jag... Jag vet verkligen inte hur jag ska säga detta men Gordon har lurat oss båda, och vi är inte de första. 

Saturnus var förvirrad, vad menade hon? Kvinnan suckade djupt innan hon fortsatte.

-Gordon har haft ett förhållande med oss två samtidigt. Jag blev kontaktad av Sara, en av hans tidigare flickvänner i eftermiddags. Hon hade sett oss båda tillsammans med Gordon och ville inte att vi skulle genomlida det hon gjort. Han hade ett förhållande med henne och en annan kvinna samtidigt och fortsatte att dubbelspela tills Sara kom på det. Jag vet inte vad ni hade för relation, men det är inte otroheten som är värst. Det är alla lögner.

Saturnus kände vreden koka i blodet. Här hade hon stått ut med all hans skit så hade han bara varit en lögnare! Att ljuga är något av det fulaste som finns, och det är ett ytterst dåligt karaktärsdrag. Hon ville ha ut honom ut sitt och sina barns liv, NU.

Då kom Gordon in stigande i rummet och Janet vände sig emot honom, Gordon tappade hakan och såg väldigt påkommen ut.

Din orm! Jag vill aldrig mer se dig! Förlåt för att jag störde Saturnus. sa Janet med handen på Saturnus arm. De log ett sorgset leende mot varandra innan Janet gav Gordon ännu en mörk blick och steg ut ur rummet.

-Janet, vänta! sa Gordon, men när dörren stängdes vända han sig mot Saturnus med sorg i blicken.
-Saturnus, hon betyder inget.. det är du.
-Tyst med dig. Jag tänker inte diskutera detta framför barnen. Saturnus pekade mot dörren och de klev ut i trädgården. När de kom ut i hallen hade alla gästerna ett pressat uttryck i sina ansikten. De hade hört alls. Saturnus kände skammen hetta i kinderna, men det ersattes snabbt av ilska. Hon tänker inte skämmas när det är Gordon som var en lögnare.

-Du. Du säger inte ett ord! Saturnus röst var så kall att vatten omkring borde frusit, hon hade aldrig varit så arg. Ett sånt fruktansvärt svek. Att han hade en annan kvinna brydde hon sig inte så mycket om, de hade inte haft så mycket till förhållande det senaste. Utan att han hade ljugit och inte tagit hand om sin son för att han varit med någon annan.

-Du har svikit mig, din son och din dotter. Du har huggit oss alla i ryggen med ditt svek och dina lögner. Du ska här ifrån NU. Jag vill aldrig mer se dig och du får inte träffa dina barn. Du är inte deras pappa. Du har inte förtjänat att kalla dig det. Så ge dig iväg innan jag blir så arg att jag inte vet vad jag gör!

Gordon gav henne en sista blick och sprang till bilen, han körde iväg och Saturnus stod och tittade på hur ljuslyktorna blev allt svagare. Heta tårar rann ner för hennes ansikte. Inte av sorg, utan av ilska. Det enda goda som kom från den människan var barnen och de dela bara gener. Inget annat.

De behöver inte honom.

Kapitel 10. Hemligheter.

Saturnus var trodde inte att hon skulle kunna känna sig så lycklig på en planet så lång bort. Tankarna på det gamla hemplaneten fanns fortfarande där, men nu kände hon att de inte gjorde lika ont. -Vi ska ta reda på det någon dag, jag ska lära er allt jag kan. Vi ska vara galaxianer för alltid, vi ska aldrig glömma eller hur? Saturnus tittade ner på sin son och kände att hon fylldes av lycka och stolthet, men så hörde hon att ytterdörren smälla igen. Gordon var hemma. Hon hade börjat fundera på allvar som hon ska be honom att flytta ut, men varje gång hon tar upp det så blir hon kysst på ett sätt som får henne att minnas tiden då de först träffats. Men var han ens samma man?

Gordon var sällan hemma men Saturnus hade övertygat honom att ta hand om Natt över dagen medan hon åkte till gymmet. 

-OM du vill att han ska vara din son så måste du visa det, du kan inte tro att du blir en pappa bara för att du är hans biologiska fader. Alla vet att det inte betyder något!

-Ja, ja, ja! Jag ska ta hand om honom! Gordon verkade inte speciellt glad över det hela men stannade ändå hemma när Saturnus något tveksamt cyklade iväg. 

-HAHA! Vill du ha godiset? Ta det då! Ja ta det då! Om du vill ha något här i livet så måste du lära dig att ta för dig! Gordon skrattade åt Natts försöks att ta klubban. Han tröttnade dock efter en stund och gick för att prata i telefon. 

När Saturnus sedan kom hem kom hem hörde hon Natt skrika. Han var hungrig och ledsen och hon var URSINNIG på Gordon. Men Gordon hade gått i samma stund som hon kom hem, utan att ens säga hejdå. Men så arg som hon var brydde hon sig inte ens. "Jag ska ta ett rejällt snack med honom när han kommer hem, bah! Vart ska han ens? Han är ledig!" 

Ja, vart skulle Gordon? Gordon körde in till centrum för att sedan svänga in i festivalparken. Vid parkering väntade en kvinna, bara något år äldre än han själv. Hon vinkande och såg lycklig ut.

-Du är sen! Trodde inte du skulle komma! Kvinnan såg inte arg ut, hon hade skratt i blicken när hon slog Gordon lätt på armen.

-Jag fastnade på jobbet sötnos, men jag hann köpa dem här på vägen! Han tog fram en bukett han dolt bakom ryggen och kvinnan skrattade förtjust. Efter de stått och skrattat en stund tog Gordon henne i handen och ledde henne till bilen, vem vet vart de körde?

Ensam hemma, helt omedveten om vad Gordon gjorde mådde Saturnus dåligt. Hon spydde väldigt mycket och hann nästan inte ens få någon sömn eftersom Natt skulle ha mat och sällskap. "Om jag är gravid igen, varför mår jag då så mycket sämre nu? " Saturnus kröp ner i sängen och drömde en dröm där Gordon låst in henne i badrummet, hon hörde hur Natt skrek och hon bad honom att släppa ut henne men allt hon fick till svar var skratt.

Saturnus vaknade kallsvettig och hörde att Natt skrek på riktigt.

Med skyndande steg gick hon mot Natts rum och tog honom i sin famn. Vad hade hon gjort utan honom? Hennes egna son, hoppas att han ärver sin namnes personlighet och inte sin faders.