Kapitel 34. Återanvändning.

 Uranus hade svårt att sova, och det var inte bara för att Oberon vaknade på natten, inte heller för att hon tänkte på Saturnus. Hon kände sig instängt av att vara hemma. När Gator frågade om de kanske skulle flytta ut Oberon till det stora rummet som var utanför deras, för att hon skulle sova bättre, fick hon ide.

-Ta mammas rum. Det ska inte behöva stå tomt och då hör vi honom fortfarande när han vaknar.

Gator log och nickade och pussade hennes panna innan han gick för att börja plocka ordningen där inne.

Det hela tog två dagar och Uranus hade blivit ivrig över att se resultatet.

-Okej, inte tjuvkika nu då! Gator ledde in henne i rummet och höll för hennes ögon. Hon försökte tjuvkika men såg inget för hans fingrar.

-Nu får du se! Gator släppte ner sina händer och Uranus drog efter andan. ”Att han gjort allt detta på två dagar trots att han jobbat!” Gator såg på henne med ett ivrig min i ansiktet.

-Det är perfekt! Uranus kysste honom och höll kvar honom i sin famn, han var perfekt. Hon tittade på hans fräknar och var glad att han tyckte om henne lika mycket som hon tyckte om honom.

Uranus släppte honom till slut och gick in i rummet bredvid som var huset läshörna. Det var här hon sitt sin mamma för sista gången. Hon föll i gråt igen. Hon kände sig känsligare än vad hon brukade i dag. ”Men sorgen går väl upp och ner antar jag” tänkte Uranus.

Uranus var väldigt förtjust i att springa och jogga men sedan Saturnus bortgång hade de inte skett en enda gång så hon hade börjat gå upp i vikt. Men det kunde också bero på att Gator försökte pigga upp henne med fantastiska middagar varje dag. ”Det är som om han försöker laga bort sin sorg.”

Uranus mindes plötsligt att hennes mamma brukade förslå ett barn när man kände sig nere. Eller glad, eller mätt eller trött eller pigg. ”Den här planeten är för torr, det väger man upp med ett och annat riktigt långt bad” Brukade hon säga.

Uranus gick in badrummet och tappade upp ett varmt bad och när hon skönt ner i det varma bubbliga vattnet kändes det faktiskt lite bättre. Hon skulle nog ut och springa sedan.

Efter badet gick hon in Oberons sovrum och såg Gator bädda om honom. ”Vad hade jag gjort utan dig Gator? Jag orkar knappt någonting, men du verkar orka allt.”

Hon stod där och betraktade honom och han ryckte skrämt till när han såg henne och skrattade sedan.

-Du skrämde mig, vad står du där och smyger för? Uranus gick fram och ställde sig bredvid honom och tittade på Oberon. Han var ett väldigt tyst barn, han var vaken och låg mest där och tittade på dem med armarna svajande längst med sidorna.

-Ville bara kolla till mina favoritkillar. sa Uranus.

-Jag tänkte även säga att jag tänkte gå ut och jogga lite, behöver lite frisk luft.

Gator nickade och följde henne till dörren och Uranus kände hur han betraktade henne när hon började jogga där ifrån.

Hon kom inte långt innan hon kände illamåendet komma tillbaka och hon saktade in. ”Detta ständiga illamående! Har inte mått så här illa sen..” Uranus drog efter andan och gick förbi affären för att köpa ett test.

Hon lånade affärens toalett och när hon betraktade sig själv i spegeln så blev hon så säker att hon knappt behövde ta testet. Hon hade gått upp mycket i vikt.. men bara över magen.

Hon tog testet för säkerhetens skull och ja, visst var hon gravid, testet visade också att hon var långt gången. Hur kunde hon varit så blind? Hon tog taxi hem och tänkte att det var lika bra att berätta för Gator med en gång.

När hon kom hem så såg hon att Gator låg i soffan med en bok tappad på golvet, hon log mot honom. Han slet så hårt. Hon hjälpte honom till sängen och upptäckte att hon själv var trött och somnade strax.

Dagen efter så vaknade hon av att Gator gäspande satt på sängkanten och sträckte på sig.

-Du, vår lilla flock kommer snart bli större.

-Vår flock kommer bli större? Gator tittade nyvaket och frågande på henne och brast snart upp i ett leende.

-Fler vargungar? Uranus nickade och han la sig i sängen igen och kysste henne.

-Jag har alltid velat ha en stor flock! Gator gick från sovrummet med extra mycket stolthet i stegen för att ta en dusch och Uranus tänkte att hon skulle spendera dagen med att träna lite, lite stillsam träning får duga för springa orkade hon inte!

Hon fick sällskap av en liten tomte, det var långt ifrån den första hon sett, de hade börjat krylla med tomtar av olika slag på tomten men hon lät dem vara. Även om denna var väldigt närgången.

Kapitel 33. Det sista äventyret.

 Gator satte sig vid datorn och letade efter jobb, nu när Uranus var mamma ledig och Saturnus gått i pension så skulle de få lite dåligt med pengar.

Trots att han var en talang i köket var det bästa jobbet som fanns tillgängligt ett jobb som diskare på stadens enda restaurang. Oberon var bara några dagar gammal men Uranus var fortfarande helt slutkörd efter förlossningen så Gator hade gjort det mesta av matandet på natten.

”Saturnus har blivit sämre, jag förstår att hon inte orkar hjälpa till.” Gator var orolig över Uranus, hon kände också av att Saturnus blivit sämre och hon var omöjligt tystare än vanligt. De fick inte mycket tid över till sig själva utan umgicks mest när de åt eller innan de gick och la sig.

Något som var positivt var att de emellanåt blev sponsrade, ingen missade när Saturnus åkte ut i rymden första gången och redan innan där var hon lokalkändis på grund av sitt utseende. Uranus hade ärvt lite av publiciteten och alla som jobbade på arenan visste vem hon var.

Tystnaden bröst av ett skrik, men det var inte Oberon som skrek.

-NEJ! Nej, inte redan! Uranus kände hur hela världen rasade samman när hon öppnade dörren och såg den svarta huvan med lie. Saturnus log mot Liemannen och skakade hans hand.

-Är det dags nu gamle vän? Liemannen nickade.

-Ja, det är nog det. Ta mig till nästa äventyr! Liemannen la handen på hennes axel men backade undan en stund för att ge dem ett sista tillfälle att prata med varandra.

-Jag trodde inte, inte redan. Jag... men.. Uranus fick inte ut några ord utan brast i gråt.

-Detta är en del av livet, det vet du. En galaxian sörjer inte de döda utan glädjs åt alla fina stunder man haft tillsammans. Du har Gator, Oberon, du har Natt och hans familj. Du är inte ensam.

Saturnus röst lät långt borta och hon svävade nu ovanför marken. Saturnus svävade fram till henne och kramade henne. Men det var som att bli kramad av en sval vind.

-Jag finns alltid kvar så länge du minns mig, jag kommer aldrig vara långt borta. Okej?

-Slartibartfast. Sa Uranus med ett svagt leende.

-Haha, det är min dotter det. Var alltid stark! Farväl.

 Uranus sorg var överväldigande och hon märkte inte ens att Gator stått i dörröppningen hela tiden. Allt hon kände var att det blev för mycket, hon kände hur det knöt sig i magen och kände hur hon översköljdes av ett illamående. Hon puttade undan Gator och sprang in i badrummet och kräktes.

Hon visste att man kunde reagera på många olika sätt när man sörjer och att kräkas var en av dem. Det är på grund av att psyket blir så överbelastat att de skickar fel och konstiga signaler till hjärnan som gör att kroppen ger utlopp för sorgen med fysiska sätt. Kräkningar, svimningar, skakningar och frossa var andra och just nu kände hon allihop.

Efter hon spytt två gånger till så blev hon yr och kände hur det svartnade framför hennes ögon.

 Gator lät henne vara i fred, han blev sårad när hon puttade bort honom men när han hörde hennes kräkningar så förstod han varför. Han lät henne vara men när han hörde att kräkningarna upphört knackade han på dörren.

Han knackade återigen. Och en tredje gång. När han inte fick svar öppnade han och fann Uranus liggandes på golvet och han fick först panik. Men när han la handen på hennes panna kände han att hon var lite febrig men levande. Pulsen var också normal.

Gator lyfte upp henne från golvet och barn in henne i sängen och tog av henne skor och jeans och hjälpte henne på med pyjamasen istället. Han hämtade sedan en kall fuktig handduk som han använde för att badda hennes panna. När han torkat bort allt svett lät han henne sova. Han tog med Oberon ut och satte sig på verandan.

Oberon låg i hans famn helt lugn och stilla som inget hade hänt. Det var inte så långt från hans första födelsedag nu. 

Över 500 besökare!

Jisses! Över 500 besökare redan! 

TACK alla följare och läsare!

<3

(har inte tillgång till något redigeringsprogram för tillfället så ber som ursäkt för den fula paintbilden!)

Kapitel 32. En av Uranus månar.

 Efter ha fått en mindre utskällning av Gator för att krångla med el nära vatten när hon var gravid (BRA GATOR) så spenderade hon graviditetens sista dagar med mer stillsamma och säkra aktiviteter.

Magen hade dock blivit så stor nu att hon inte längre kunde hålla på i trädgården, så hon läste väldigt mycket, och åt väldigt mycket och sov väldigt mycket. Ja det var det mesta hon gjorde, med kisspauser det vill säga!

 Men en natt vaknade Uranus av en smärta i magen som inte var på grund av en full blåsa. Hon blev plötsligt klarvaken.

-Gator, Gator! Barnet kommer!

-Va.. va.. VA?! Jag är vaken ska vi åka till sjukhuset? Gator var så yrvaken att han trasslade in sig i täcket och trillade ner i från sängen i sin hets att komma ur sängen.

-Nnnghhhg... NEJ. Jag ska föda hemma,både jag och Natt är födda i det här huset, och det ska också mina barn!

 Helt plötsligt såg Uranus sitt barn i sina armar, det var en son. Med spetsiga små öron, ljust blå ögon och mörkt gul hud. Han var något av det vackraste hon sett.

-Gator, ser du? Vi har en son! Uranus kände sig lycklig och samtidigt skrämd när hon tänkte på alla faror som fanns i världen.

-Vi har ingen spjälsäng! Eller, vi har ingenting alls för barn!

Saturnus som smygit sig in och ställt sig i ett hörn kom fram till henne och log.

-Vilken tur att jag köpt en säng till er då, hoppas du tycker om den!

-Får jag hålla honom? Gator närmade sig försiktigt henne och hon hjälpte honom att ta sin son i sina händer.

-Du är så liten. Du är så skör! Gator stod och höll honom och bara tittade på honom en lång stund. Uranus tog tillfället i akt och la sig och vila lite hon var helt slut efter förlossningen och Saturnus gick och hämtade lådan spjälsängen låg i och byggde ihop den snabbt och lätt.

-Saturnus, den är fantastisk. Gator tittade på spjälsängen hon köpt, den var i fint trä med växter slingrade kring spjälorna och ett stort blad i tyg över sängen. Gator gick fram och la sin son i sängen och stod och betraktade honom. ”Det känns konstigt men bra att se min ögonfärg på någon annan. Han är så söt..”

Gator kände hur Uranus kom och ställde sig bredvid honom och tog hans hand.

-Vi har inget namn till honom, alla barn måste ha ett namn! Uranus rynkade pannan medan hon tänkte, och då fick Gator en ide.

-Vad sägs som Oberon?

-Oberon, varför just det namnet? Det är fint men har det någon betydelse?

-Ja, det är en av Uranus månar.

Urnaus tittade på honom och kände sig rörd. Det var ett bra nämn, det var ett riktigt bra namn.

-Oberon, det är perfekt.

Kapitel 31. Uranus har nyheter.

Uranus hade inte varit säker, men nu var hon helt hundraprocentig. Man kunde till och med se det trots att hon var i den bästa form hon någonsin varit.

Hon betraktade sig själv i spegeln och lät handen glida över den lilla bulan på magen. ”tänkte om han inte vill ha barn... tänk om det var det han försökte säga. Men, då uppfostrar jag det själv. Jag vill behålla barnet. Jag är äldre än vad mamma var hon fick Natt, ja, jag är nog till och med äldre än vad hon var när hon fick mig!”

Hon fann Gator i sovrummet och visste att det stora nattlinnet hon hade på sig dolde bulan, hon ville säga det till honom själv.

-Gator...

-Ja, mitt solljus? Oh, vilket fint nytt nattlinne! Lite stort kanske?

-Just nu, ja.. det var det jag vill tala om jag... Jag vet inte hur jag ska säga detta men jag är gravid, och jag tänkte behålla barnet. Om du inte vill ha barn så är det okej, men då får du flytta ut! Jag tänker inte leva med dig om du inte vill ha barnet. Uranus brukade inte ofta säga så många meningar på en gång och Gator såg förskräckt ut....

Bara för att brista ut i det största leende hon någonsin sätt, han gick fram till henne och snurrade runt henne i en långsam cirkel och kysste henne. Han höll kvar henne och hon kände sig så trygg i hans starka armar.

Han såg fortfarande så ung ut, men hans ljusa ögon, de var så vackra när de var fyllda av glädje.

-Unni. Jag älskar dig och vårt barn, jag kommer älska det tills solen och månen byter plats och stjärnorna dansar på himlen. Jag vill inget hellre än detta.

Gator hjälpte henne lätt och smidigt upp på benen igen och tittade på magen.

-Får jag känna? Kan man känna något?

-Haha, ja känn här.. Uranus förde hans hand till den lägre delen av magen och Gator klappade magen och följde bulan och talade mumlande till magen.

-Undra om det är en liten vargunge där inne? När kommer du? Det spelar ingen roll men när du kommer till världen ska vi älska dig. Lille vargunge.

”Oh, det gick som en dans. Nu är det mamma kvar. Jag har inte en aning om hur hon kommer reagera.. men visst måste hon bli glad?” Uranus höll handen på magen och stod ett ögonblick utanför dörren till kontoret där Saturnus stod och målade.

”äsch, jag kan inte stå här för alltid” tänkte Uranus och öppnade dörren. Saturnus vände sig om och log mot henne.

-Hej, var det något speciellt? hennes mamma vände sig emot henne.

-Hm. Ja. Mamma. Jag... Jag.. Varför är det svårare att berätta för dig än för Gator?! Jag hoppas du kommer se detta som något positivt så som vi gör, det är nämligen så att jag är med barn.

Saturnus fick tårar i de lila ögonen och tårarna svämmade över. Hon böjde sig fram och tog tag i Uranus arm och tog ett steg emot henne och omfamnade henne hårt.

-Jag trodde inte jag skulle få leva att se dig få barn! Blir det en vargunge till? Haha, ni har en väldigt hektisk tid framför er, för det kommer nog med stor sannolikhet bli en liten vargunge och de är hemska! Och underbara, självklart. Oh Natt var helt galen när han lärde sig krypa och blev ännu värre när han lärde sig gå! Jag är så lycklig för er skull.

Uranus stod där och kramade sin mamma för hon visste inte vad mer hon skulle göra. Hon var lycklig över att båda tagit det så bra. Uranus hade inte sagt något till någon av dem men hon hade faktiskt ring Natt och berättat för honom först. Han skrek så högt av glädje att hon skrattande fick hyscha honom så att hans glädjerop inte skulle höras igenom toalettväggarna.

Dagarna när hon var gravid gick låååångsamt. Uranus passade på att träna, påta i trädgården eller läsa men blev snabbt väldigt uttråkad.

Så vad gör hon, jo hon bestämmer sig för att laga diskmaskinen som varit trasig i evigheter. Det är ju smart Uranus, passa på att göra något sådant när du är gravid! *facepalm*

Kapitel 30. Ett nattligt ingripande.

För att fira Saturnus resa, hemkomst och pension så kom Gator med förslaget att de skulle ha lite fest. Det blev en maskerad med de allra närmaste. Natt skulle komma med fru och barn med Karin var upptagen på annat håll, men Teresa kom med och Saturnus som bara träffat henne ett få tal gånger innan blev överlycklig.

-Du är inte bara en vargunge du, du är också en liten tiger! Teresa skrattade och Saturnus kände sig överlycklig, hela familjen var här! Även om Uranus var tvungen att åka iväg ganska tidigt så var det en trevlig fest med mycket skratt.

En när bild på Teresa Galaxy, även om hon är i både varg OCH tiger form. Saturnus blev glad över att få veta att hon hade egenskapen Modig!

Saturnus tog tillfället att umgås lite extra med Natt och Gator passade Teresa så länge.

-Kuddkrig! Jag vill leka kuddkrig! Teresa var rak på sak och visste vad hon ville så Gator hade inget val än att ha kuddkrig, även om han inte riktigt vågade slå tillbaka.

-Nej! Jag ger mig, jag ger mig! Du är för stark! Stark var hon, alla blev extra starka när de var i vargform och Teresa var inte något undantag. Han tittade efter henne när hon sprang för att berätta om sin vinst för sin pappa och såg hur hon hoppade upp i hans knä och såg hur Natt skrattade och med Teresa och blinkade åt Gator.

”Jag vill också känna så. Jag borde svarat Uranus, dumma eld som avbröt mig! Jag borde tagit upp det igen efter, tänk om hon tror att jag inte vill ha barn nu? Det vill jag jag blev bara så förvånad, jag trodde inte hon ville..”

Klockan var sent när Natt begav sig hem med en sovande Teresa på axeln, Uranus hade kommit hem och de hade alla ätit middag och pratat så länge att de inte tänkte på tiden fören Teresa somnade vid matbordet och välte ut sitt glas med vatten.

-Det har varit en bra dag, du har en fantastisk familj, hur var det på jobbet?

-Det var bra, jag vill avancera.. Inte för att det är något fel på barnen men jag vill springa. Jag vill vinna tävlingar! Förstår du vad jag menar? Gator nickade svagt. Han var helt slut, de tittade på varandra och Uranus såg hur Gator somnade. Hon kramade om honom och föll snart själv i djup sömn.

Ett par timmar senare när alla sov så vaknade Gator till, han tyckte han hörde något i trädgården, men det måste varit ett djur... Eller kanske en zombie! Fast.. Det var inte fullmåne?

Gator hade precis börjat slappna av när han hörde ett ljud som inte var ett vanligt ljud. Dessutom lät det som om det kom ifrån huset. Han reste sig långsamt ur sängen och smög ut och.. Ja nu var han säker. Det är någon som är i huset! ”Det måste vara Saturnus, eller så är det Obgu som är här på ett natt besök, men.. Det låter som om vem det än som är här smyger”.

Gator blev allt mer osäker, han hade sin mobil i handen. Och då såg han en person iklädd mössa smyga bakom hörnet. Gator kände kalla kårar längst med ryggen och backade undan och slog numret till larmcentralen.

-Det är någon som brutit sig in!” Mannen i luren frågade efter adress som Gator viskade fram.

-Stanna kvar där du är! Vi har en polis i närheten, detta är inte första inbrottet. Hon borde vara där inom tre minuter. Om du kan öppna dörren utan att inbrottstjuven upptäcker dig så gör det!

Gator tog ner telefonen från örat och hörde att inbrottstjuven var i korridoren längst bort så han smög sig mot ytterdörren och bad en bön att personen inte skulle höra klicket från dörren.

Bara ett par sekunder senare kom en kvinnlig polis som tittade på Gator, som pekade ut var tjuven var.

Polisen skyndade sig fram

-POLIS! Upp med händerna, du är gripen! Men tjuven försökte fly så polisen kastade sig över honom. Nu kunde Gator se att det var en man.

Det var full tumult men polisen lyckades överbemanna tjuven och Saturnus och Uranus kom utspringande av ljudet.

-Jag är polis! Den här mannen är en inbrottstjuv som har slagit till i flera hem i området och har nu varit hos er. Jag ber om ursäkt för att jag väckt er men jag det är tack vara er man som vi äntligen gripit den här boven. Polisen tittade på Uranus.

-Vi.. vi är inte gifta.

-Oh! Polisen fick en lätt röd färg på kinderna som inte berodde på slagsmålet med tjuven. -Jag ber om ursäkt. Jag vill tacka er i alla fall och fortsatt trevlig kväll. KOM MED HÄR NU DIN BOV! Råna oskyldiga människor, att du inte skäms! Polisen tog med tjuven som nu hade handklovar och såg så arg ut att han hade kunnat explodera vilken sekund som helst.

Familjen stod och tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra fören Saturnus sa:

-Jag sätter på lite te så kan vi gå ner i arv innan vi går och lägger oss igen!

Kapitel 29. Saturnus avfärd.

Dagen hade kommit, det var dags för Saturnus avresa och Obgu var uppenbarligen irriterad, han tyxkte inte alls om att hon skulle åka. Men han sa inget, och Saturnus förstod nu att det var av oro irritationen föddes. 

Själv kände hon sig mer lite ledsen, hon var orolig för Uranus, hon hade aldrig varit ensam. Natt hade sin egna famlij nu och hade fullt upp med jobb och Teresa. Hon hade ändå ringt honom och han hade lovat att hålla ett öga öppet och titta in så att Uranus klarade sig bra.

När de stod där ångrade hon sig nästan, "så viktigt är det väl ändå inte jag kanske ska stanna, kanske... nej. Det är så viktigt. Jag vill se den plats som var mitt hem."

Obgu gick ut i förväg och Gator gav Saturnus en snabb kram och tittade menande på henne innan han gick iväg och lämnade henne ensam med sin dotter.

-Jag är tillbaka snabbare än vad du hinner säga "Slartibartfast", men detta är bra för oss. Du behöver kunna stå på egna ben för jag kommer inte finnas för alltid.

Uranus sa inget utan höll bara henne i ett fast grepp tills hon var tvungen att gå, hon lirkade sig ur sin dottersgrepp och klappade henne på kinden. Hennes lysande blå ögon med avlång pupill var tårfyllda.

-Det behöver inte ens vara farligt, det är möjligt att det inte kommer vara några risker inblandade alls, men jag behöver göra detta.

-Jag vet. Uranus tittade ner i golvet och Saturnus började gå, när hon var framme hörde Uranus viska
"Slaribartfast", men hon fortsatte ändå ut och hoppade in i bilen.

När Saturnus gått gick Uranus in till hennes och Gators gemensamma rum och tog upp paketet som hon fått och öppnade det. I det fanns två tavlor hennes mamma målat. En var en stor tavla på vackra stjärnor på en mörk himlen och det andra var en liten tavla som var ett självporträtt. Uranus betraktade dem båda länge tills hon satte upp tavlan med stjärnan på rummet och den på sin mamma i korridoren. Hoppas hon fann vad hon sökte...

För att lätta upp stämningen hade Gator lagat en extra god middag som de åt framför brasan Saturnus köpt, de satt och pratade och till slut så kände Uranus glömde av allt och bara skrattade med Gator.

-Du, Gator. Jag har tänkt på en sak, vad tycker du om barn? Uranus vet inte vad det var som fick henne att ta upp ämnet men helt plötsligt hade orden sagt sig själv. Gator tittade på henne och såg en rynka bildades emellan hans ögonbryn.

-Vad jag tycker om barn?, Jag tycker... AKTA! Gator flög upp och när Uranus kom på fötter puttade han henne bakåt, elden hade spridit sig till golvet. och närmade sig väggarna. Uranus bakade undan och kände hur världen frös. Hon stod och stirrade på elden och bakade steg för steg och kunde varken stänga munnen eller röra armarna.

-Uranus! UT HÄR IFRÅN! Gator hade sinnesnärvaron i tillfället som Uranus saknade och sprang ut till garaget och hämtade brandvarnaren och Uranus stod bara och stirrade på elden. Hon var som hypnotiserad.

-Uranus! Hallå? Gå ut! Röken är farlig! Gator såg rädd ut när han tittade på henne men när hettan närmade sig honom så vända han sig om och började släcka elden. "Han kommer inte klara det, elden sprider sig! Vad ska jag göra, vad ska jag göra?!" Uranus tankar skrek men i verkligheten hade hon bakat in i toalettdörren i slutet av korridoren och bara stirrade.

Men så hände det, långsamt började elden minska t takt med att Gator blev allt mer sotig och svettig. Hur lång tid det hela tog mindes hon aldrig i efterhand, det kunde tagit 1 minut eller 1 dygn. Men tillslut var all eld släkt och Gator sjönk ihop på golvet och Uranus vaknade till liv och sprang fram till honom. Hon hjälpte honom in i bilen och körde raka vägen till sjukhuset men de kom tillbaka hem efter en timma då Gator hade klarat sig bra, det enda var att han verkligen stank av rök. Men hellre en man som stinker rök än ingen man alls.

Fem dagar senare...

Uranus hade precis kommit hem från jobbet och satt och åt när hon hörde ytterdörren öppnas och där stod Saturnus. De senaste dagarna hade Saturnus varit på jobbet så länge som möjligt för att slippa tänka på det tomma hemmet. Hon hade till och med avancerat så att hon nu jobbade som löptränare för en barngrupp, något hon fann mycket mer tillfredsställande än att sälja snacks.

-DU ÄR HEMMA! Hur var det?

-Det var... tomt. Det såg inte ut som hemma, jag har bara sett bilder på mitt solsystem, på samma sätt som du aldrig har sett detta solsystemet från rymden. Men jag såg fortfarande de planeter och stjärnor som jag en gång lärt mig namnet på, och när jag såg månarna så... jag vet inte. Det kändes som att ta farväl av en länge sedan förlorad vän.

Saturnus berättade om resan dit och hem som mest varit omständlig och långsam, rymdresor var inte så spännande man kanske tror. Det är jobbigt att kissa i rymden och all mat är frystorkad. När hon sedan frågade vad som hänt berättade Uranus om branden och Saturnus kände hur det kändes som om hon blev utskjuten i rymden igen. 

-NI KUNDE DÖTT! Oh, sån tur att Gator släkte elden, jag är glad att ni är oskadda. Båda två.

Saturnus gick och träffade Gator som hälsade på henne med ett leende, mer som om hon bara varit i affären och handlat snarare än varit ute i rymden och varit borta närmare en vecka.

-Jag hörde om din bedrift. Jag är tacksam. Jag är glad att ha dig som svärson. Saturnus gjorde en honnör i hans ära innan hon gick för att lägga sig men såg att Obgu satt på hennes säng och hon kände ett trött leende spridas. De hade inte träffats ensamma sen innan de åkte.

De sov tillsammans i hennes lilla säng och sov länge dagen efter.

Dagen efter så gjorde Saturnus inget alls av värde. Hon åt en långsam frukost och läste tidningen i godan ro. Ibland mindes hon Obgus ord, men de berörde henne inte längre. Hon hade gått i pension och njöt av att bara ta det lugnt.

Saturnus satt på verandan när Obgu kom ut till henne.
-Hej min sköna! Har du fått nog av äventyr nu? Han hjälpte henne upp ur stolen och tog hennes händer.
-Ja, nu är det nog med äventyr. Jag har gjort allt jag kan komma på. Nu vill jag bara njuta av livet. Sova länge, äta god mat och umgås.
-Du berättade inte om kapseln för någon av dem? Varför inte?
-Jag vet inte. Saturnus tittade orolig upp mot himlen. -jag önskar att vi kunde fått tag på den, det är någon där i. Tänk om hen kommer segla runt i rymden tills tidens slut?

Obgu tog henne i sin famn och kramade henne.
-Du gjorde vad du kunde, men vi lyckades inte. Du ska inte lägga energi på att ångra något som du inte rår för. Vill du följa med till poolen?

Saturnus nickade, ett långt bad med några längder skulle göra under i hennes själ.

När de kom tillbaka hem hade solen sedan länge sedan gått ner, de hade stannat tills de som jobbade vid poolen sa att de var tvungna att gå eftersom de skulle stänga. Obgu tog tag i hennes han och förde ut henne på verandan där han tänt ljus och tagit fram en flaska vin. Saturnus hörde musik och insåg att Obgu satt på den och helt plötsligt började de dansa.

De dansade länge och såg hur stjärnorna vandrade över himlen. Ja, så här kunde hon minsann spendera slutet av sina dagar.

När Uranus gick upp tidigt på morgonen så var Saturnus fortfarande vaken. 

-På väg till jobbet? frågade hon Uranus som bara nickade som svar.

-Jag hade en känsla av det, jag har en sak till dig, jag sålde den dumma spisen och använde pengarna till något bättre. Gå ut får du se!

Uranus skyndade sig ut och hoppade upp och ner på stället av glädje.

-DU SKÄMTAR! Tack! Detta är fantastiskt!

Saturnus skrattade när hon såg Uranus springa runt bilden för att granska varje del, hon hade beställt en speciellt för att den skulle matcha Uranus färger och hon smälte nästan in i bilen när hon hukade sig över huven.

-Hallå där! Posera så jag får ta en bild! Uranus vände sig om och poserade medan Saturnus tog ett kort. 

Sedan tittade Uranus på klockan och spärrade upp ögonen.

-Jag måste åka nu med en gång! Vi skulle träffas klockan 6!

Saturnus kastade nycklarna till Uranus som leende satte sig i bilen och körde iväg. Hon betraktade hur bilen blev mindre och mindre tills den försvann bakom en kurva. Hon önskade att hon hade sparat lite pengar medan hon jobbade, hur skulle hon ha råd med allt med sin lilla lön? Saturnus bestämde sig för att spara så mycket som möjligt av sin pension så att Uranus hade lite när hon försvann.

Saturnus kände plötsligt hur kall hon var, hon hade stått där en lång stund och tittat efter bilen. Hon gick in och hörde Gators snarkningar och Obgu som duschade. Saturnus smet in i badrummet för att göra honom sällskap. Bara för att man är ung så svalnar inte alla känslor!

Efter en lång dusch kände hon sig yr, vilket inte var konstigt, hon hade varit vaken hela natten! Hon kröp ner i sängen och Obgu stoppade om henne innan han åkte. Saturnus somnade leende och tänkte på vilken bra dag det varit.

Men långt där inne fanns tanken på farkosten kvar, det var en person där ute, det kunde vara en galaxian, men vem vet?

Kapitel 28. Saturnus ser Gator som för första gången.

Gator hurrade i köket, han hade lyckats! Han hade lärt sig alla recept som fanns att lära sig i staden! Hans livsönskan var ny uppfylld, undra vad han nu skulle pyssla med? Förutom att laga mat till de som han älskade.

"Tänk att laga mat och lyssna till tassandet till små fötter. Baka tårtor, koka välling..." Gator hade inte pratat om det med Uranus eftersom hon inte slog honom som typen som ville ha barn, men det ville han. Ju fler desstu bättre dessutom!

Saturnus som tydligen uppskattade vad han gjorde här hemma hade köpt en alldeles ny och supermodern grill, hon sa att det var för att hon tyckte om att grilla, men Gator hade sett hur hon tittat på honom och han var inte säker.. men det såg också ut som om hon blinkade åt honom. Hade hon kanske ändrat sin åsikt om honom?

Gator hörde att det ringde på dörren och såg Saturnus gå förbi iklädd klänning, det måste betyda att det var Obgu, Saturnus var nämligen VÄLDIGT förtjust i sin morgonrock. (han var dock glad att hon hade nattlinne under, mer än vad man kunde säga om hans farfar som alltid hade morgonrock men inte en tråd på kroppen förutom den)  Men Gator gillade ändå Obgu, han gjorde Saturnus glad och det ledde till att Uranus blev mer avslappnad. Uranus verkade orolig över Saturnus, hon var inte ung direkt och verkade fortfarande inte gett upp tanken på att ge sig ut i rymden.

-Jag vet att du inte vill men jag vill ut dit! Jag vill se hur det ser ut!
-Saturnus, snälla. Det är farligt. Om du absolut vill dit så kommer jag med dig. Du får inte åka själv.
-FÅR?! Vad menar du med det? Saturnus blev ursinnig.
-Vad jag menar är att jag vill inte att något ska hända dig som jag skulle kunna förhindra! Han gick fram till Saturnus och kramade henne. Hon var arg och ursinnig men också väldigt trött. Trött på allt, hon ville bara slappna av ha kul med Obgu och bara leva. Men det kunde hon inte, hon visste inte varför men hon var tvungen att se sin galax en sista gång.

Saturnus kysste Obgu  när han gick men efter han hade gått såg hon honom stå i trädgården med en annan nymeer. De stod och talade om något, så Saturnus lade örat mot det öppna fönstret hon sett honom i och höll andan.

-Jag vet att mitt arbete här är klart! Vem tror du att du är! Men jag är en gammal man, men man mister inte sina känslor för det. Jag har inte känt så här sen... aldrig. Vi är båda gamla och har inte mycket tid kvar. Du kan säga till chefen att jag inte kommer tillbaka. Men jag hoppas att han godkänner ansökan jag lämnat om att vi kommer komma in i galaxen med ett ganska omodern farkost från jorden. Hon vill dit och jag.. jag kan ändå förstå det.  Han var tyst en stund och hans unga arbetskamrat såg lite förvirrad och osäker ut. Det såg ut som om den unge skulle gå sin väg när Obgu fortsatte prata. "jag har inte lång tid kvar, det ser du lika tydligt som jag, men problemet är att hon inte heller har det. Hon har varit så stark, levt ett långt och fantastiskt liv men det börjar närma sig sitt slut..."

Saturnus kände sig yr och upptäckte att hon hållit andan under hela samtalet, hon pressade ryggen mot väggen och gled ner tills hon satt på golvet.

Hon visste att hon var gammal, tiden hade gått så fort. Hon förde handen till pannan och kände att den var våt av svett men så kände hon också en djup rynka där. Hon kände på rynkorna runt munnen och runt ögonen. Hon HADE levt ett bra liv. Hon hade fostrat två fantastiska barn. Natt var vuxen, så mycket mer vuxen än Uranus. Men Uranus hade Gator. Hon hade varit för hård mot Gator, han var en bra människa. Han hade alltid funnits där för Uranus och till och med för henne! Han lagade deras mat, diskade disken när de jobbade. Och som han såg på Uranus. Aldrig hade hon sett ögon lysa av kärlek på det sättet.

Saturnus sov ingenting den natten, när solen stigit upp hörde hon huset vakna. Hon gick ut för att hämta posten och mötte Gator vid brevlådan.

-Du, Gator.. Jag har varit hård emot dig, det är inte rättvist. Jag är bara orolig för Uranus och..
-Jag förstår. Det är ditt yngsta barn, jag har en storebror och en lillasyster, om något skulle hända henne så hade jag blivit galen. Du behöver inte förklara dig.
-Jo, det gör jag. Jag har det senaste märkt att du är en bra kille, speciellt för Uranus, och du vet.. jag kommer inte vara här för alltid. Jag hoppas du tar hand om henne. Gator såg på henne under sina rynkade ögonbryn och Saturnus upptäckte för första gången att han hade fräknar, hela ansiktet fullt. Hon skämdes, hade hon aldrig riktigt tittat på honom?

Saturnus kände att det blev en väldigt lång tystnad som började bli pinsam så hon lade sin han på Gators axel och nickade kort innan hon gick in igen. Hon visste inte vad hon mer skulle säga men hoppades att han förstod innebörden.

Saturnus undvek Uranus majoriteten av dagen men när hon insåg att det var på väg att mörkna och att dagen hade gått så fort kände hon sig tvungen att prata med henne.

-Unni! Kan du komma hit? Natts smeknamn på sin syster hade spridit sig, det var milt och sött som Uranus, även om hon utåt var hård och fast som en stenvägg.

Uranus kom och mötte sin mamma med ett leende, och Saturnus såg sig själv i henne. Även om hon med sitt ljusa hår och hy var mer lik hennes mamma, alltså Uranus mormor.

-Jag kommer ge mig ut i rymden och Obgu följer med mig, men vi bör komma tillbaka ganska snart. Och vi åker inte riktigt ännu, det tar ett tag att fixa med allt men jag ville ändå ge dig detta. Men! Du får inte öppna det fören jag har åkt. Okej?
-Okej okej! Jag ska inte! men hon såg väldigt lurig ut, hon var nog för nyfiken för att låta bli. Men det var inte så viktigt, det var mest en symbolisk sak, för att hon aldrig skulle glömma henne, och att hennes framtida barn skulle få se hur deras mormor var.

Kapitel 27. Saturnus får äntligen svar.

Uranus *host* har anordnat denna trevliga trädgårdsbiten. Hon har nästan läst allt som behövs för att kunna plantera okända frön och ska snart kasta sig in i hemliga frö-odlandet. 

Uranus var på väg till arenan för att förhoppningsvis jobba sin första dag, och hon frågade Gator om han ville träffas inne i stan efteråt. Hon ville gå och kolla en sista sak i en bok på biblioteket.

-Låter prima, har vi pengar över tycker jag vi ska köpa en ny kokbok också! Ja, låt oss hoppas. Saturnus tjänar rejält med pengar när hon jobbar, men det har varit mycket ledighet det senaste.

När Uranus kom in i arenan mötes hon av den tuggummituggande sekreteraren som hade svårt att dölja sin förvåning när hon såg hur hon såg ut. Men snart insåg sekreteraren att hon glodde, och stängde sin öppna mun och gick i förväg ut till arenan där deras chef stod och pratade med några löpare.

-Här e hon chefen. Sekreteraren vände sig sedan om och gick tillbaka in i byggnaden, säkert för att tugga ännu mer tuggummi.

-Så, du vill ha jobb va? Uranus nickade och tittade stint tillbaka in i hans stränga ögon, även om hon ville slå ner blicken tvingade hon att upprätthålla ögonkontakten tills han bröt den och skrattade.
-Hur snabb är du då? Uranus tittade oförstående på honom, snabb? Hon förväntade sig att kratta löv eller något. -Ja? Spring hela vägen upp på läktaren och ner igen, jag klockar. Ett, två, NU! Utan att tänka på det sprang hon, tre steg i taget. Av allt tränande och springande var hon smidig som en gasell och snabbt hela vägen upp för att sedan vända om och springa ner.

-Inte dåligt! Inte dåligt alls. Du har riktigta löparben! Och smidig är du också! Jag hade tänkte erbjuda dig ett jobb att ta hand om gräsmattan, men vet du vad? Du kan få sälja snacks istället. Bättre betalt. Kom tillbaka om två dagar, ge dig i väg nu! Han var hård, men hade samtidigt snälla men stränga ögon. Uranus tittade på honom ett par sekunder innan hon gick mot bilen igen. På vägen ringde hon Gator, de skulle mötas utanför biblioteket.

-Är det sant! Fick du en befordran utan att göra något? Du är grymt! Gator skrattade och slog henne löst och mer kärleksfullt än bråkigt, på armen. -Vet du vad, detta måste firas. Vi drar och kör en hotdog-tävling tycker jag! Uranus som inte ätit alls idag nickade och de begav sig till parken.

Även om hon trodde att hon skulle kunna sluka en häst (även om hon inte åt hästar, hon fann dem från skillnad från sin bror skrämmande), så vann Gator. Men hon blev överdrivet mätt, och det var kul att umgås med honom vad de än gjorde.

Saturnus jobbade som sagt mindre än någonsin, det var mycket mindre jobb som astronaut än vad hon trodde. Hon började också känna sig lite ensam på gamla dagar, hon ville prata minnen från när hon var ung men Uranus och Gator hade hört allt förut, mängder av gånger.

Hon målade mycket och målade ett något abstrakt självporträtt. "Så mina ättlingar vet hur den första såg ut, så de minns att vi är nya på den här planeten."

När Uranus och Gator kom hem smet de in i garaget för att titta på lite tv. Uranus trodde fortfarande att Saturnus inte märkt att den var det men det hade hon självklart. Men hon brydde sig bara inte.

När hon smält maten gick Uranus på en uppfriskande joggingtur för att piggna till efter allt ätande och vilande, och när hon sedan kom hem så började hon plantera. 

-Väx snabbt nu små frön! Jag vill veta vad ni blir! Uranus var jättespänd med visste att det skulle ta ett tag innan hon kunde se vad de var för något hon planterat.

Senare den kvällen kollade Saturnus ut igenom fönstret, hon hade fortfarande svårt att sova hela nätterna då nätterna var så långa. Hon kände att hon ville gå ut och få lite luft trots att det var så mörkt ute. Hon smet ut, iförd endast morgonrock och stod och betraktade sin dotters trädgård.

-Oh hon har verkligen gröna fingrar, måtte hon var lika bra på att skapa galaxianskt liv som plantor, jag vet att hon vill ha barn även om hon inte sagt något. Det är väl... Saturnus tankar avbröts av ett konstigt ljud, hon vände sig om och skrek till av förvåning.

-Men, här?! utbrast hon och sprang mot vägen, för där fanns en farkost som var helt annorlunda de som fanns på jorden. Det såg till och med ut som de fartyg man använde på Nymera, en planet som låg i granngalaxen till Galaxia. Men det är väl inte möjligt.

Då helt plötsligt dök det upp en man. Och inte bara vilken man som helst. En nymieer. En från Nymera. Här. På jorden. I HENNES trädgård.

Saturnus la handen i pannan men hon var lika sval som alltid, men inte så kall att hon inte levde. Hon nöp sig i armen och grinade illa åt smärtan. När hon var helt säker på att hon var vaken gick fram till mannen.

-Du, du är en nymeer? Här?
-Var hälsad Saturnus, ja, jag är nymeer. Jag är här för att tala med dig, men visste inte att du var så.. mannens röst lät metallisk och när han pratade försvann rösten och en rodnad steg på kinderna.

-Jag är här via Nymerias flotta som du bör läst om i skolan när du bodde på Galaxia. Vi söker upp alla som lyckades fly explosionen. Så sorgligt, ett sånt dumt byråkratiskt misstag.. han suckade och skakade på huvudet.

-MENAR DU VET VAD SOM HÄNDE? Saturnus blev alldeles tills ig, hon var yr och illamående och vill veta allt på en gång men samtidigt ville hon inte veta alls.

-Ja, alla i den delen av universum vet. Men i detta lågutvecklade universum som inte ens upptäckt sina egna grannar förvånar det mig inte att du inte vet. Det är därför jag är här. Jag kallas Obgu, för mitt riktigt namn är alldeles för svårt för att uttala. Vi kollar så att alla som flytt mår bra och vet vad som hänt. Det talas om en reservplanet... men, du vill veta varför din planet inte finns antar jag?

Han suckade och tittade medlidsamt på Saturnus som visade honom vägen till verandan på baksidan av huset där de kunde sätta sig ner. Så började han prata igen,

-Det hela var ett stort misstag egentligen. Du minns nog inte det nu men på den tiden ville man ha en genomfartsled som gick rakt över hela vår del av universum tills andra delar för att lättare kunna importer och exportera. Man vill absolut inte förstöra Galaxia då planeten var frodig och fylld av fint vatten som var en fantastisk transport vara för torra planeter. Men tanken var att flytta den, men någonstans hade begåtts ett misstag. På Nymeriska är orden "flytta" och "förstörda minsta beståndsdel med nedräkning" ganska lika, så. Ja du förstår var jag kommer? Planeten skulle flyttas men blev istället sprängd i bitar. Det positiva är att det är ganska många som överlevt, ja, av de som hade råd med en räddnings jolle.

Saturnus skrattade, och skrattade länge. Tills hon upptäckte att hon grät. Det var det värsta hon hört. Planeten sprängdes av misstag för att göra plats för en korkad genomfartsled.

-Jag förstår om du vill vara ifred. Om du fortfarande åka dit, det finns fortfarande skräp kvar som flyter om kring i vad som en gång varit din atmosfär, och ja. Det kan vara ett sätt att säga farväl och så.  Jag är verkligen jätteledsen. Jag önskar jag kunde göra något.

Han reste sig upp och Saturnus gjorde likadant. Han gav henne en väldigt lång och nära kram och Saturnus kände att hon grät. Han var det närmsta hemma hon sett sedan den dagen hon landade här. På just denna plats där hennes hus står.

Trots att detta nu var vad hon kallade hemma kände hon sig rotlös och ville till sin egen planet. Så hon stod länge kvar i Obgus grep.

Tiden gick, och det började ljusna så de stod nog där nära, och Obgu släppte in greppet fören hon drog sig ur det. Hon följde honom till sin farkost och fick ett infall.
-Vänta. Jag vill ge dig något, du har gett mig sanningen så jag vill ge dig något som tack. Saturnus tog upp en bukett av lila blommor och gav honom.

-Oh, du hade inte behövt! sa Obgu och det syntes i hans ansikte att han var rörd. Han tittade på Saturnus och började genast hugga in på blommorna och erbjöd henne, men hon tackade nej. Hon hade inte bara gått ut för att TITTA på Uranus blommor.

När han ätit upp allt la han pappret i fickan och gick mot farkosten men stannade. Han vände sig om och gick rakt fram till Saturnus och Saturnus kände hur han var alldeles för nära, vem var han att komma så nära in på hennes person?! Men hon sa inget, för han böjde sig långsamt fram och kysste henne och Saturnus började först dra sig bakåt innan hon slappnade av och kysste tillbaka. Hon hade velat göra det i flera timmar.