Kapitel 56. Vad... eller vem..?

Det ljusnade sent och mörknade tidigt på vintern, men sakna började ljuset återvända. Och som tur är började snön äntligen börjat töa. Merkurius hade sovit flera nätter i tältet men la sig alltid sent och gick upp så sent som möjligt. Hon var ju en nattuggla och som tur är så föredrog hon att ha det så.

Överblick över den gamla parken. Den verkar vara övergiven, antagligen för att den ligger så långt ifrån centrum.

När Merkurius vaknade brukade hon tända en brasa och värma sig en stund. Hon funderade på att undersöka området lite. Hon hade egentligen inget behov av det, det var mest på grund av ensamhet. Nu när hon äntligen var fri, så kunde hon fortfarande inte träffa människor.

När brasan kommit igång så försökte hon grilla lite av de rå grönsakerna hon köpt, men det gick inte så bra. Hon lyckades mest ta eld på tomaten och ja... Det ser inte ut som om hon uppskattade smaken!

När hon äntligen fått ner tomaten kände hon sig dock lite piggare och beslöt sig för att gå till en sjö som låg i närheten.

"Det kanske finns något spännande där, och förhoppningsvis lär det inte vara några människor så här på vintern."

När hon kom fram till sjön upptäckte hon till sin besvikelse att den var frusen. Men då kom hon ihåg att hon åkte skridskor den dagen när hon rymde första gången. Det var visserligen i en rink, men visst borde det gå att åka på en sjö också?

Och det var klart att man kunde göra det, men snart märkte Merkurius att det var svårare att åka på sjö än en rink. Men det var trevligt att få upp flåset och hennes kropp njöt av den friska luften, solen och ansträngningen.

På vägen hem såg hon ett hus i fjärran som såg väldigt bekant ut. Hon smög sig fram och tittade in igenom fönstret, men det var ingen där inne. Det kändes nästan som ett hus hon sett i en dröm, eller som hon borde känna igen. 

Men hur mycket hon än ansträngde sig så fick hon inte fram minnet, det var för långt borta. Hon vände sig om för att återvända till det kalla (och nu fuktiga av den smälta snön) tält som hon kallade hem. Men innan hon svängde runt hörnet tittade hon en sista gång. 

"Jag förstår inte... Det måste bara vara ett fint hus antar jag... för även om det väcker en bekant känsla så finns det inget mer"

Om hon ändå hade vetat, eller om hon bara stannat en stund till. För det huset var byggt på på ett nu igengrävt hål. Det hålet skapades när en ung kvinna i allt för stod hastighet kraschade ner på jorden i en kapsel.

Den kvinnan byggde ett hus och liv där, och fick barn. När den kvinnan dog fick hennes barn egna barn på samma plats. 

Det var den plats Merkurius fötts på.

Merkurius kände sig lite ledsen. Både för den konstiga känslan huset hade gett henne och också för att hon var hungrig och ensam. Framför allt för att hon var ensam.

Där hon satt inne i tältet tyckte hon höra ett ljud. Det lät som ett lågt morrande och som om någon pulsade igenom snön. Pulsandet slutade precis utanför tältet. Merkurius var livrädd.

"De har hittat mig, nu är det kört." tänkte hon samtidigt som hon försökte avgöra vad hon skulle göra nu.

Tillslut öppnade hon tältflicken och klev ut.
-Snälla, jag vill inte... började hon men stannade upp. Det fanns ingen där. Sedan tittade hon ner och såg en konstig filur så vid hennes fötter.

-Vem.. vad är du? En ful liten hund?

"Ful? Hund? Dumma människa, ser du inte att jag är en grävling?"

Grävlingen rörde inte på munnen när han sa det, men Merkurius hörde rösten komma inifrån huvudet.
Det var en mörk skrovlig röst som mest var ett morrande.

-Sa du något?

"Inte bara dum, du är döv också. Men för att vara människa verkar du vara helt okej. För du är människa va? Du ser lite konstig ut. Och luktar inte som människor brukar."

Merkurius visste inte riktigt vad hon säga...
-Vad.. heter du? Eller heter du bara grävling?

"Det är väl klart att jag inte heter grävling! Heter du konstigt-luktande-människa eller? Neh mitt namn är Mården. Som Mårten fast med ett D. Det är danskt. Och jag ser att du har slagit dig ner i mitt hem."

-I ditt... bor du i den här parken?

Mården tittade på henne med en blick som sa "det var väl det jag precis sa?"

-Okej. Får jag bo med dig då?

"*suck* Ja det får du väl. Men har du något käk till mig då?"

Merkurius kände efter i fickorna och upptäckte en av de där konstiga fullkorns-utan socker-marshmallowsarna och gav den till den lilla grävlingen.

*tugg tugg tugg* Mården tuggade med stora tuggor, (ungefär som en hund när den äter något som är segt eller fått i sig jordnötssmör om du någon gång sett det.) men verkade ändå uppskatta gesten.

"Du är helt ok alltså. Men, nu är det dags för mitt vaktpass. Godnatt." Med det gick grävlingen bort mot parkens ingång och Merkurius kröp in i tältet igen.

"Vad sjutton var det där" tänkte Merkurius och kunde inte låta bli att le för sig själv. Han var barsk, men trevlig den där Mården.

Mården. Eller Mården Grävling som han egentligen hette, men inte ville avslöja gick och satte sig på bänken som han brukade göra. Han hade varit borta i flera dagar på upptäcktsfärd, så där som grävlingar brukar göra och blev väldigt förvånad att se SIN park ha blivit ockuperad av någon skummis.

Men vaktpasset såg ut som de brukade. Mården satt och stirrade på vägen och morrade om en bil åkte förbi och sedan somnade han. Detta var nämligen hans sovplats.

När han somnade såg man hur lopporna flög omkring honom och han kliade sig lite i sömnen. De var jobbiga de där lopporna, men så var det för alla vilda djur. Bor man ute, så får man loppor.

Några timmar senare...

Det var mörkt ute när Merkurius vaknade och var hungrig. Hon tog med sig några äpplen och gick ut till grillen. Hon hade inte gillat de grillade frukterna och grönsakerna i börja, eftersom hur länge hon än kunde minnas så hade hon bara ätit kall mat, speciellt på burk.

Grillat äpple blev snabbt hennes favorit. Där satt hon och grillade när Mården kom fram till henne. Han var imponerad över att hon fått igång en eld, det kunde inte han göra.

Men helst av allt ville han ha det där spännande äpplet.

"Ska'ru ha hela den eller?" 

Merkurius vände sig emot Mården, och gav honom halva äpplet. Hon tänkte dela allt med honom bara han stannade. Han verkade pålitlig trots att han lät lite sur och grinig, som en gammal gubbe.

Det såg ut som om det var på väg att bli oväder och Merkurius tittade upp på den mörka himlen.
"Det kommer regna, så snart är det dags att sätta sig under trädet. Fast du har stulit min plats."

-Om du vill kan du komma in i tältet, men vi kanske ska bortsa ur den där smutsiga pälsen först.

"Borsta min päls?! Vid min svans, tror du jag är något konstigt husdjur eller"

Men Merkurius struntade i hans protester och började långsamt reda ut hans päls med en borsta hon hade hittat. Även om Mården i början nafsade surt efter hennes fingrar så slappnade han snabbt av. Det var ganska skönt att bli borstad ändå. Men vad Merkurius inte visste var att hon nu fick hans loppor, men ska man dela på allt så kan man väl dela på loppor också...

Efter borstningen började snart komma stora regndroppar, precis som Mården hade sagt.
Så Merkurius kröp in i tältet men Mården vägrade gå in i det, han gillade det inte alls. Så efter att ha tjafsat en stund fram och tillbaka så släppte Merkurius in honom på den allmänna toaletten och gav honom hennes gamla rosa tröja att sova på.

Han visade det inte, men han var väldigt tacksam för detta, det var den varmaste natten han haft sedan det var höst.

Dagen efter var all snö borta och Merkurius var överlycklig av glädje. Solen sken och det hördes fågelkvitter. Hon märkte även att den lilla dammen hade förlorat sin is så hon försökte fiska i den, men utan några större resultat.

Hon hade svårt att koncentrera sig på fisket, för hon hade hela tiden en stickande känsla av att vara betraktad. Och inte av Mården som satt bredvid och hoppades att hon skulle få fisk.

Efter en stund gav hon upp fisket och gick över till granntomten där skrotupplaget var. Hon ville ge Mården en present, men eftersom hon ägde 37 simdaler som hon fått genom att sälja skrot, så hade hon inte råd att köpa något. Men hon hade tur! Hon hittade flera gamla katt och hundleksaker. Hon var visserligen orolig att Mården skulle ta illa upp, men tänkte att det var värt att chansa.

-Mården! Jag har en sak till dig!
Mården kom sakta lunkande över gården och Merkurius tog fram leksakerna och ställde dem på marken framför sig.

Mården gick skeptiskt fram och luktade på dem och tittade sedan på Merkurius med samma skeptiska blick. Efter en stund lyfte han försiktigt ur en tidnings-bit-leksak och lade den på marken.

Han tittade på den en stund och trampade sedan på den med ena tassen, när den gav ifrån sig ett pip blev han först rädd och bet den. Men när han insåg att det var hans om gjorde ljudet kastade han sig över den.

Efter en stund tog Merkurius fram ett rep hon hade hittat. Hon dinglade det framför hans ansikte och Mården bet tag i andra änden, och så började en dragkamp.

Merkurius vann, men om det var för att Mården släppte med flit eller inte vet nog ingen förutom Mården själv. Och han sa att han minsann släppte för att vara trevlig... Men.. ja.

Merkurius som hade hittat en hel del burkar hade smugit sig in till centrum för att handla igen, TROTS att det var mitt på ljusa dagen. Hon passade på att köpa korv, och grillade dem (alla samtidigt?) och delade dem lika med Mården.

Mården som annars inte var så förtjust i människor uppskattade detta väldigt.

Merkurius hade även hittat en gammal hund eller katt säng på skroten. Den var smutsig och luktade illa, men eftersom Mården och hon själv båda luktade ganska illa och båda hade loppor så tänkte hon att han skulle gilla den ändå.

Och det gjorde han minsann!

Vem är Mården Grävling?

Mården är en ganska sur liten sak. Och har redan bitit Merkurius flera gånger, även om det varit av "misstag". Men han har ett hjärta av guld, det tar bara ganska lång tid att lära känna honom då han inte gärna släpper in någon. (Speciellt inte en människa)

Mårdens egenskaper:
Aggressiv
Jägare
Lat

Egenskap han fått sedan han träffat Merkurius:
Lekfull

Kapitel 55. Rymningsförsök.

Merkurius klättrade upp för stegen och tog upp den skruvmejselliknande-verktyget hon skapat tidigare. Som tur var hade hon snabbt gömt den under tröjan när Ellen kom ner, men hon hade mer bråttom än vad hon trodde.

Ellen var klar med allt och var nu på väg mot skjulet i denna stund.

Merkurius gick ut genom dörren och vände sig en sista gång, då fick hon syn på en konstig typ påse som låg på marken, som hon tyckte hade ett välbekant utseende. Hon tog några steg tillbaka och bestämde sig för att ta med den. Sedan såg hon strålkastare längre ner på gatan och började springa så snabbt hon bara kunde.

Ellen såg inte att det var någon som sprang runt hörnet längre ner på gatan när hon hoppade ur taxin. Hon var på bra humör, allt hade gått enligt planerna!

De hade inte bara lyckats ta ut den del av genen som gjorde att Merkurius åldrades långsamt utan hade även fått mycket beröm av sin chef.

Dock behövdes ytterligare en del tas ut, de fungerade bara med varandra även om hon inte visste hur Merkurius skulle påverkas att leva med bara en av delarna.

När hon kommit ner mötes hon av ett tomt rum.
-NEJ! Det är inte möjligt! Vart är du någonstans?!  Hon sprang fram och tillbaka i rummet och kollade tillslut i ren panik under sängen, bakom badkaret och till och med i kylskåpet.

-Oh nej, det är inte sant! Hur har det här kunnat ske? Ellen tog upp mobilen och ringde för att berätta vad som hänt.

-Hon måste vara i närheten, gör en efterlysning!

Merkurius kastade en blick bakom axeln och såg inte polisbilen som tvärbromsade eller polisen som hoppade ut.

-Ja, jag har hittat en med rätt beskrivning här! Jag för henne till sjukhuset.

Merkurius tvärstannade. Det var inte möjligt, inte när hon äntligen lyckats fly.

-Nej, snälla du förstår inte.

-Hur kan du rymma så där? Din mamma hade ringt polisen och varit galen av oro. 
-Det är inte så det gick till...
-Nej, nej. Det är väl aldrig det eller hur?

Polisen trodde på att Ellen var hennes mamma och skulle ta henne tillbaka dit.

Merkurius tittade ut ur fönstret och kände en våg av sorg. Vad skulle hon göra nu?

Polisbilen saktade in vid ett rödljus och Merkurius hann inte ens tänka. Det var som om hennes kropp fungerade utan hennes hjärna. Hon kastade sig ur polisbilen och SPRANG. Sprang så snabbt hon bara kunde rakt ut i ingenstans och efter en stund svängde hon åt vänster och fortsatte springa.

Efter en stund kände hon krafterna sina och hon saktade in. Det var på väg att ljusna. Hon var i en stad hon inte längre kom ihåg. Hon mindes inte vart hon kom ifrån, hennes föräldrar eller om hon ens hade ett efternamn.

Allt hon hade var en telefon, kläderna hon hade på sig, en bok och den mjuka väskan.

Men så såg hon en bänk.

Hon gick fram och satte sig på bänken och bestämde sig för att öppna väskan. Hon märkte att det var något slags militärföremål, för det stod "Moonlight falls militär" på den.

-Moonlight falls, är det så staden heter? Vad.. vad är det för konstiga pinnar och tyg.. det.. åh! Äntligen hade hon tur. Det var ett tält. Hur stor var chansen att hitta ett militärtält när man är på flykt?

Merkurius satt och andades ut och betraktade omgivningen. Hon såg bron hon hade korsat bakom sig, och långt borta såg hon ljusen från staden. Hon befann sig i en gammal park. Det fanns en gammal allmän toalett utan varesig ljus eller spegel. Men det fanns också stora buskar som var som gjorda att gömma sig i.

-Detta är nog en bra plats att slå sig ner. I alla fall tills jag vet vad jag ska göra...

Hon tittade upp och såg att solen nästan var uppe men kunde fortfarande se antydan av stjärnor.

Hon gick längst bort i barken och lyckades med mycket om och men få upp tältet. Hon placerade bakom den allmänna äckliga toaletten, ett par buskar och under ett träd. Så sätt kunde trädet hjälpa till att hålla tältet torrt och buskarna hjälpte till att skyla det.

Hon gick in i tältet och märkte att det var väldigt kallt där inne men varmare där än ute. Hon bestämde sig för att ta en tupplur, hon hade sprungit mer än vad hon någonsin gjort (trodde hon, hon mindes ju inte så mycket av sitt tidigare liv) och varit med om en hel del de senaste.

Hon trodde inte att hon kunde somna men föll i sömn på bara några minuter.

Några timmar senare...

Merkurius vaknade och stirrade rakt in i tältväggen. Hon förstod inte vart hon var och för ett ögonblick kände hon paniken göra henne lamslagen. Men minnena kom sedan rusande tillbaka. Hon hade rymt! Ellen hade efterlyst henne och visste säkert vilka kläder hon hade på sig. Hon måste göra något åt den saken. Sedan var de här kläderna alldeles för kalla, hon skulle frysa ihjäl utan en tjockare tröja.

På tal om att frysa ihjäl så smög hon ut ur tältet och stampade sig varm. En bit bort i parken fick hon syn på ett par stolar med en stor snöboll i mitten. Hon gick nyfiket fram för att undersöka bollen.

Efter att ha tagit bort snön hittade hon en liten grill! Hon sprang tillbaka till tältet och hittade en tändare där inne. Hon gick tillbaka och blev förvånad över hur snabbt det gick att få upp en eld.

"Jag måste varit en scout som barn, så lätt jag hade att få upp tältet och elden". Men Merkurius hade som barn spenderat den mesta tiden inomhus..

Hon satte sig vid elden och värmde sig en stund och kände hungern komma smygande. Hon gick tillbaka till tältet och hittade en hopfällbar grillpinne och en liten vakuumpackad påse med något som liknade marhsmallows.

Lycklig över sitt fynd skyndade hon tillbaka. Det var inte riktigt som hon trodde det skulle smaka, eftersom det faktiskt inte var vanliga marhsmallows. Det var inte alls lika mycket socker i dessa och även fullkorn i dem, för att de skulle mätta och inte förstöra tänderna ifall soldaterna får slut på mat.

Men, hungern är den bästa kryddan så Merkurius åt 3 stycken innan hon bestämde sig för att ta tag i det som var kvar av dagen. Solen hade redan börjat gå ner, men det var snarare ett plus. Hon syntes mindre om det var kväll.

Hon började med att undersöka tomten bredvid, och till hennes lycka var det ett skrotupplag! Det var inte samma som det som hon och Vincent besökt. Hon stannade upp ett ögonblick. Hon kunde enkelt minnas dagen med Vincent. Hur kommer det sig att hon mindes det så enkelt?

Var det för att Ellen gav henne någon medicin som gjorde henne glömsk, eller var det Vincents påverkan på henne? Hon fick en varm känsla av att tänka på Vincent, men hur skulle hon få tag på honom?

"Nej, det får vänta!" tänkte hon för sig själv, först var hon tvungen att hitta kläder. Hon tog av sig sina ytterkläder för att bättre smälta in och klättrade över staketet till skrotupplaget. Efter att rotat en stund hittade hon ett par gamla trasiga byxor, ett par långkalsonger utan resår, en mössa och en väldigt... färgglad tröja.

Hon var mest glad över mössan, men ville gärna hitta ett par skor också men hon hade bara hittat en. Hon blev svettig av att rota och var fortfarande utmattad efter att ha sprungit hela natten så hon satte sig på marken. Hon märkte efter en stund att hon satt på något hårt och till sin förtjusning! Så var det den andra skon hon sökt! Skorna var något förstora men de var ganska varma, trots att de var fläckiga.

-Tänk att någon har slängt er! Ni är ju hur fina som helst! Merkurius tyckte skorna log mot henne, men ja.. hade du frågat någon annan hade de nog svarat att de gjorde samma sak som alla skor gör. Ingenting.

På vägen ut från skrotupplaget såg hon massa pantburkar som hon tog med sig, hon tänkte försöka smyga sig till stan och se om hon hittade något som var öppet så här sent och hade en pantmaskin.

Vad hon inte visste var att det bara fanns en mataffär och självklart kunde man panta där. Men pengarna räckte inte till mycket. Hon köpte en tomat och några äpplen, de skulle hålla ganska länge och mättade mer än snö.

När hon sedan skulle smyga sig hem såg hon ett gym. Det var inga där så här sent men det var fortfarande öppet.

-De måste ju ha duschar! sa hon till sig själv. Hon smög sig in och kände att hon stank. Hennes kläder var äckliga av allt svett från springturen och hon hade haft dem ganska länge innan hon rymde. Så det var skönt att slänga dem på golvet och hoppa in i en dusch.

Hon mindes inte när hon duschade sist och det var underbart att slippa fylla ett helt badkar med vatten, att istället bara hoppa rakt in i en varm dusch.

Hon hade lämnat kläderna i tältet innan hon tog sig in till stan, något hon ångrade nu. Men det var inget att göra åt så hon hoppade i sina gamla stinkande kläder och såg sig i spegeln.

Hon tog på sig mössan och den hade dubbla funktioner. Den hjälpte till att dölja hennes hår lite och höll henne samtidigt varmt. Hon var dog tvungen att göra små hål för öronen, eftersom hennes öron var så utstående så var det väldigt obehagligt att ha dem under mössan.

När hon senare äntligen var tillbaka i tältet bytte om till den glada tröjan. Den var varm, men den drog väldigt mycket uppmärksamhet till sig. Men å andra sidan såg man inte heller hennes armar, vilket gjorde att det var svårare att se hennes ovanliga hudfärg.

"Det kommer nog gå bra. Men jag känner mig så ensam. Vart är Vincent? Det verkar inte gå att ringa hans telefon då min telefon inte har några sparade nummer längre. Men han ringde ju för bara ett tag sedan?"

Ja, vad skulle hon göra nu?

Det var kallt, hon var rädd och helt ensam i världen.

Eller?

Kapitel 54. Ett beslut tas.

Ellen lät höra ett glatt utrop.
-ÄNTLIGEN!
Hon tog upp sin telefon och ringde.

-Jag har hittat det, jag vet vad jag ska göra nu och jag har hämtat analysatorn. Hon sover nog fortfarande så jag går ner och fixar det med en gång, sen kan vi utföra operationen.

Hon la på luren och gick ner till Kammaren.

Merkurius som hade drömmar om... soppåsar? märkte inte ens att Ellen stod med en pipande maskin och gjorde mätningar.

Det tog bara några minuter innan hon hade fått fram de resultat hon ville ha.

-Det här går bättre än vad jag trodde! 

Ellen gick där ifrån med ett gung i stegen. Hon hade inte varit så här glad på länge, snart slapp hon detta unkna stället.

Merkurius vaknade en stund senare och gjorde samma gamla morgonrutin. Upp, äta frukost och ta ett bad.

Men eftersom ingen hade varit nere i hennes rum på länge hade allt börja gå sönder, badkaret läkte över hela golvet.

Det hade gått flera dagar sedan Merkurius träffat Ellen, och ännu fler sedan hon träffade Vincent. Hon klarade till slut inte av det utan började istället ha ett samtal med toaletten.

-Vad menar du med det? Det kan jag inte göra förstår du väl? Hur? Neej, tror du det? Jag ska testa...

Toaletten hade föreslagit att hon skulle försöka bryta upp dörren, men för att göra det behövde hon något att få upp låset med. Så hon ställde sig vid bänken och började snickra ihop vad hon behövde. Men hon var inte tillräckligt uppmärksam utan råkade ta eld på sig själv!

-Hjälp! Snälla hjälp! skrek hon för döva öron. 

Vad skulle hon göra nu? (att rulla i vattnet på golvet hade varit ett förslag, men ja.. hon verkade inte tänka så långt i stunden utan bara stod och ropade på hjälp)

Som tur var så fanns det ett brandalarm på våningen över som utlöstes även om det brann på våningen under, så efter en stund kom Ellen springandes och släckte branden.

Och hon var ursinnig.

-Vad tror du att du håller på med?! Du kunde ha dött och förstört all energi jag lagt ner på det här projektet!
Jag har lyckats ta ut en del av det som gör dig så himla speciell men andra kräver operation så du måste hålla dig levandes till dess! Sen struntar jag vad som händer med dig!

-Du får inte operera på mig!? Och vad har du tagit från mig? FÖRUTOM mina minnen? Svara!

-Annars vad? Jag tar vad jag vill från dig sen kommer du hamna på en liknande plats som denna, du minns inte ditt förflutna men du minns detta, och så kan vi inte ha det förstår du väl! Och jag tar bort arbetsbänken NU, så att du inte kan skada dig tills det är dags för operationen. Så det så!

-Du. är min ärkefiende för alltid. Jag hatar dig!

-Jaha, vem bryr sig?sa Ellen och gick.

 En kort stund senare kom det några maskerade personer och lyfta bort bänken och Merkurius hade sedan länge slutat gråta. Hon log åt de maskerade personerna när de kom. För hon hade en plan.

"Det blir ingen operation för jag tänker inte stanna kvar, jag ger mig av i natt...

Ett par timmar senare tänkte hon att det var dags. Hon klättrade först upp och lämnade boken och mobilen och återvände sedan ner för att se om hon hade allt.

Hon gick till kylskåpet, men hon insåg att hon inte kunde ta med sig något av innehållet struntade hon i att ens försöka packa något mer.

En känsla i henne sa nämligen "Gå NU. Skynda dig, du kommer få upp dörren, och när du gjort det... SPRING."

1000-besökare tävling!

Oh vad glad jag blir!
Det är över 1000 personer som varit inne och tittat på hur det går för familjen Galaxy och nu tänkte jag att vi skulle dra igång en liten tävling.

1000-besökare tävling!

Vinnaren kommer får vara med att skapa en arvinge! 

Namn,

Hår,

Egenskaper,

Livsönskan,

oooooooch..... generations mål!

För att inte avslöja för mycket så kommer jag förklara reglerna närmare till vinnaren! 

Men hur tävlar man då?

JO! Så här kommer det gå till. Du kan lämna en kommentar här på bloggen där du skriver vad just DU gillar med berättelsen, sedan kommer jag att lotta ut en vinnare!

Om du inte kan kommentera kan du även pm'a mig!

Direkt länk till Legacyns inlägg på thesims.ifokus!

Tävlingen kommer avslutas Lördagen den 22-03, så den pågår i en vecka :)

Lycka till!

Kapitel 53. Ellen avslöjar för mycket.

När Merkurius vaknade så kände hon sig tom. Varje dag var den andra lik, men minnet från vad som hänt ett par dagar tidigare var allt hon direkt mindes. Det kändes som en del av henne hade dött. Som om hon borde minnas något som hänt men var helt oförmögen till att minnas hennes liv före det här rummet. För det hade väl funnits en tid före det här? Hon var inte längre säker.

Hon åt sin mat, burksoppa. Som vanligt. Men maten smakade sämre än vad den brukade. Hon hade fått smak på frihet! Hon hade hellre andas RIKTIGT luft tills hon svalt ihjäl än att äta denna soppan dag in och ut.

Plötsligt hände något som aldrig hänt förut. Det hördes en melodi. Hon hade aldrig hört den förut men endå kändes den bekant. Hon letade sig fram i rummet och insåg att ljudet kom bakom toaletten.

-Men det är ju klart! Jag hade ju gömt min telefon där! Men.. varför hade jag gömt den där? hon skrynklade ihop ansiktet och tänkte så hårt hon kunde men kom inte på det. Till slut tog hon i alla fall upp telefonen.

"Vincent" stod det. Men hade hon kollat på mobilen noggrant hade hon lagt märke till att det inte fanns någon mottagning, men nu var hon helt inne stunden.

"Vincent ringer mig! Han ringer mig. vad.. vad ska jag göra?"

Till slut blev hon oroligt att han skulle lägga på så hon svarade:
-Hall-hej? "Men vad är det jag säger, han kommer tro jag är en idiot!" tänkte hon medan hon väntade på att någon skulle svara.

-Goddagens min dam. Hans röst lät konstig. Det lät som om han stod precis bredvid henne samtidigt som om det lät som om han var i ett litet ekande rum..

-Jag har en överraskning till dig min kära, dörren står öppen. Gör som du vill! Din... doktor kallar du henne va? Hon kommer inte tillbaka fören solen gått ner. Så, gör vad du vill!

-Hur ska jag kunna tacka..

-Det behöver du inte, jag vill bara att du ska vara lycklig, skynda dig nu!

Merkurius la på luren och gömde telefonen bakom toaletten igen och skyndade sig upp för stegen.

Mycket riktigt var dörren öppen och hon smög sig ut. Denna gången när hon kände att hon hade mer tid såg hon sig om kring i rummet. Rummet var litet men rent. Det var fullt av gammal medicinsk utrustning som hon inte förstod vad den skulle vara till.

I lådorna var det massa små glasrör med olika innehåll med lappar på locken, och även en hel del papper i mappar som hon antog var journaler. Hon öppnade en av mapparna:

Namn: "Karin" Status: Gift med avkomma 1.2. ("natt" verkar vara vad de kallar honom) 

 Har ett barn med avkommma 1.2. 

Intresse: Lågt. Har tagit prover på henne och inte funnit den intressanta genen.

Merkurius förstod inte riktigt. Avkomma 1.2? Av vad? Vilken gen? Hade detta något med henne att göra?
Ellen, som sagt att hon var hennes doktor tog också massa prover på henne... Det finns en gen.. vad är det?

Men Merkurius tänkte att hon skulle leta mer när hon kom tillbaka. Hon ville ut i friheten igen.

När hon hittat kläderna från förra gången gick hon ut och märkte att hon med en gång blev bländad av ljuset.
Det var kallt.

-Det.. vad är det här? Det är... snö! Det är snö! Det kom en nostalgisk känsla och en minnes bild blixtrade förbi. Hon såg två pojkar med samma öron som henne leka i snön och kasta snöboll på varandra. De hade gul hud och var väldigt lika henne överlag.

"De måste vara ett minne, undra om de var släkt med mig eller något?" tänkte Merkurius...

Känslan av friheten överrumplade henne och hon föll baklänges ner i snön och stirrade på himlen. Den var så långt borta att det återigen kändes som om hon skulle falla av jorden.

Hon började röra armar och ben framåt för att skapa en snöängel. Hur man gjorde och vad det hette kom automatiskt, vilket betydde att hennes minnen måste finnas någonstans där inne.

Hon började sedan gå ner längst med vägen och försökte att inte hela tiden titta bakåt på det lilla skjulet hon lämnade. Hon var rädd att glömma vägen eller att Ellen skulle komma tillbaka.

Efter ha gått en stund såg hon vad såg ut att vara en park längre ner på vägen. Hon såg sig försökt om och gick över vägen för att komma på rätt sida och skynda sig fram. Det var tydligen inte tidigt på dagen för det verkade som de flesta hade gått hem. Men hon gick och kollade på parken och sneglade på de få människor som var där. De sneglade tillbaka på henne, en del med nyfikenhet men vissa verkade nästan titta på henne med... igenkännande?

"De kan inte känna igen men, hur skulle de kunna göra det?"

Merkurius fick syn på en skridskorink och kände att hon fick lust att testa den. Hon sprang fram och såg att det var en kvinna som delade ut skridskor, hon fick ett par och gick ut på isen.

Till sin förvåning upptäckte Merkurius att hon var duktig på det här och ramlade inte en enda gång, det var roligt att röra på sig och det fanns en lugn känsla för skriskoåkandet som tilltalade henne.

Men helt plötsligt stannade hon so fort att hon gled in i ringkanten. Solen var på väg ner, och det var inte alls mycket solljus kvar! Nu måste hon skynda sig hem!

Hon sprang så fort hon kunde och solen kastade sina sista strålar över Moonlight falls när hon var framme vid skjulet. Hon sprang in och slängde ner kläderna i lådan och skyndade sig ner till sitt rum så fort hon kunde.

Bara några minuter senare kom Ellen till platsen. Hon fick syn på snöängeln och blev arg.
-Vad ska det här föreställa?! hon började helt plötsligt  förstöra den medan hon muttrade svordomar.
-Hon måste hittat en väg ut, vem skulle annars gjort det? Jag är så nära! Så fort jag klurat ut det sista med lite prover så kan vi ta in henne på operation och lösa gåtan en gång för alla! Jag kommer bli känd och förmögen!

Fortfarande sur skyndade Ellen in och såg att en låda i rummet stod lite snett, det var ytterligare ett tecken, hon har kommit ur i sitt rum!

Merkurius visste inte längre det själv, men hon hade aldrig haft ett bra immunförsvar, även om det på något mystiskt sätt blivit mycket bättre. Men kylan och uppståndelsen hade gjort henne lite krasslig. Trots att hon försökte dölja att hon var sjuk var det nästan omöjligt att dölja hostan.

-Jag visste det! sa en röst bakom henne.

Merkurius blev så rädd att hon nästan föll omkull, för helt plötsligt stod Ellen precis bakom henne.

-Vad håller du på med egentligen?! Du riskerar ALLT jag har jobbat för, du är här inne av en anledningen!

-Vad är anledningen då? Vad är det du håller på med? Varför tar du massa tester på mig? Jag är inte dum jag förstår att du är ute efter något. Och hur länge har jag varit här? Jag minns ingenting!
Merkurius kände tårarna rinna ner för kinderna, hon struntade i om hon var i onåd. Vad var det för lådor som fanns där uppe egentligen? Vad var det för minnesbild hon hade fått? Vem var hon?

-Vad har du gjort med mig? skrek Merkurius.
-Det jag måste! Fattar du inte! Du har i dina äckliga utomjordningsgener nyckeln till evigt liv! DU har varit instängd här i evigheter men du har inte åldrats en dag! Det är samma sak med er alla, ni lever mycket längre och är friska. Ja, kanske inte du! Men det är ju också för att jag sett TILL att du varit sjuk för att jag ska fått jobba med dig hela tiden! Du har heller inte längre någon familj! De har glömt av dig för de tyckte inte om dig!

Det blev för mycket att ta in för Merkurius som bara signade ner på golvet och blev sittandes där medan Ellen arg som ett bi klättrade upp igen.

Ellen var inte bara arg på att hon fått sitta barnvakt till denna otacksamma tonårsutomjordingen utan också på sig själv. Hon hade avslöjat alldeles för mycket. Detta var väldigt hemligt och inte något som någon utanför projektet fick veta. Som tur var hade hon kommit på lögnen om hennes familj, nu kanske hon skulle bli lättare att handskas med.

Hon satte sig och skrev in dagens händelser även om hon inte skrev med avslöjandet. De behövdes bara ett prov till, men det skulle ta ett tag innan hon kunde göra det. För maskinen som behövdes var inte lätt att få fram. Sedan skulle de även ta att tag att få fram proverna men det spelade ingen roll. Så fort det var klar så skulle de kunna göra vad som krävdes för att få fram det som fick Merkurius så speciell. Kosta, vad det kosta vill...