Kapitel 19. Blommande kärlek och en förvandling.

Vita runda hus, massa ljust blått vatten. Invånare med långa öron, utan ögonvitor i hundratals olika färger. Bilarna svävade över marken och saknade hjul. Det luktade sött och friskt och vinden var ljummen. Ödlor stora som hundar låg i solen och njöt. Det var nästan ett paradis. Fuktigt och varmt.

Fordonen, det var så... *RING RING*

Uranus vaknade till verkligheten, hon undrade hur mycket av vad hon såg som stämmer överens med hur det en gång sett ut. Var det syner eller ihop konstruerade minnen från vad hennes mamma berättat?

Mobilen ringde ilsket och Uranus svarade, hon gillade inte mobiler. Och hennes ringde aldrig vilket gjorde henne lite förvirrad.

-Hallå?

-Oh, trodde aldrig du skulle svara. Jag ehh... undrade om du kanske ville ses? om du vill alltså, du måste inte. förstår om du inte har tid. han mumlade, Uranus kom på sig själv med att le åt det.

-En liten stund. Jag kommer till dig nu, ska prata med Saturnus först, hon ville säga något. Det fanns de som reagerade på att hon kallade sin mamma vid förnamn när hon pratade med andra, men Gator brukade vara avslappnad kring henne och Natt. Det är nu det sista han hade blivit en stammande och rodnande främling.

Uranus tog på sig sitt utomhusställ, hon visste att det bidrog till människors blickar men hon hade inte mycket till övers till Jordens kläder. Säkerligen var det på grund av Saturnus som alltid försökte hitta kläder så var i liknande material och stuk som hon var van vid. Sedan skulle deras kläder alltid färgas i rätt färger. Inte för att det gjorde så mycket skillnad för Uranus som var van att gå klädd i blått och gult. Natt var den enda som klädde sig i mjuka linne tyger med lös och konstig passform.

-Jag ska snart gå! ropade hon och såg att hennes mamma stod i köket.

-Jag har hittat en sak åt dig. Eller, egentligen var det Natts ide men vi har lagt ihop pengar för jag tror att du kommer föredra den här. Uranus förstod inte vad hon menade, men såg hur Saturnus hade gömt ett paket bakom ryggen.

Hon öppnade långsamt paketet och såg att det var någon typ av skateboard i, fast den såg annorlunda ut och saknade hjul.

-Detta är det närmaste jag hittat något fordon på den här primitiva planeten som påminner om våra. Den svävar! Den är helt ny, det är till och med bara en prototyp som Natt såg i en tidning när han var på forskarstationen med skolan.

Uranus tittade på på sin mamma och log, det var en fantastisk present. Hon hade kanske helst av allt fått en bil, men eftersom hon var för ung var det här det näst bästa.

När hon var på väg ut när hon såg att Karin var på väg emot huset. Hon nickade emot henne och Karin log. Hon var snäll den där Karin, hon var mild och kändes som en kärleksfull människa. Hon hade varit här väldigt mycket det sista, de hade suttit och tittat in varandras ögon och hållit i varandras händer. "Konstigheter, de pratade inte ens" tänkte hon när hon hoppade på brädan. Det var svårare än vad hon trodde och hon förstod att hon behövde införskaffa en hjälm.

När Karin kommit in så hade hon och Natt satt sig i den trånga lilla hallen och pratat om vad de hade gjort den dagen. Men Natt var orolig och kunde inte sitta still, Karin hade kommit ganska sent och stannade inte länge men när han skulle gå ställde han sig i hennes väg.

-Du är den finaste som finns. Natt tog ett steg framåt, han kände hur hans kinder hettade men han var så nära henne nu att han kunde känna doften av hennes hår, hans ansikte var så nära hennes, han kände sig yr, och så. Så kysste han henne, det var fantastiskt, han ville aldrig kyssa någon annan.

Uranus kom hem efter ha varit hemma hos Gator och tittat på tv en stund. Hon sa inte mycket utan lyssnade mest på Gator. När hon kom hem så kände hon sig lite konstig. Starkare på något sätt, men mest annorlunda. Hon nonchalerade det hela och gick för att borsta sina tänder, och när hon tittade upp så såg hon att något inte stämde. Det var något fel med hennes ansikte.

Så såg hon sina ögon. Hon kände hur rädslan växte i magen, vad var det som hände? Hon sprang in i sin mammas rum och väckte Saturnus som låg och sov.

-Lugn, lugn vargunge vad är det med dig?

-MINA ÖGON! De har fel färg!!

Saturnus betraktade hennes ögon och såg förvånad ut. 

-Du har rätt, de är mörkare. Mycket mer blåa än vad de varit innan? Saturnus tänkte så hårt hon kunde, men detta var faktiskt nytt för henne också. Hårfägen kunde ändras och samma med hudfärgen men inte ögonen. Men Uranus hade alltid haft annorlunda ögon. Det måste ha att göra med Gordons varggener och hennes utomjordiska.

-Jag vet faktiskt inte, men jag tror att det är för att du börjar bli vuxen och att de ändrade färg på samma sätt som din hud gjorde. Det är nog varggenerna... eller.. jag vet inte alls. Men det börjar närma sig din märkning och det här säkerligen med det att göra.

Uranus gick in på toaletten igen och betraktade sina ögon, de var finare nu. Mörk blå fin nyans. Undra vad Gator skulle tycka om dem?