Hon åt sin mat, burksoppa. Som vanligt. Men maten smakade sämre än vad den brukade. Hon hade fått smak på frihet! Hon hade hellre andas RIKTIGT luft tills hon svalt ihjäl än att äta denna soppan dag in och ut.
Plötsligt hände något som aldrig hänt förut. Det hördes en melodi. Hon hade aldrig hört den förut men endå kändes den bekant. Hon letade sig fram i rummet och insåg att ljudet kom bakom toaletten.
-Men det är ju klart! Jag hade ju gömt min telefon där! Men.. varför hade jag gömt den där? hon skrynklade ihop ansiktet och tänkte så hårt hon kunde men kom inte på det. Till slut tog hon i alla fall upp telefonen.
"Vincent" stod det. Men hade hon kollat på mobilen noggrant hade hon lagt märke till att det inte fanns någon mottagning, men nu var hon helt inne stunden.
"Vincent ringer mig! Han ringer mig. vad.. vad ska jag göra?"
Till slut blev hon oroligt att han skulle lägga på så hon svarade:
-Hall-hej? "Men vad är det jag säger, han kommer tro jag är en idiot!" tänkte hon medan hon väntade på att någon skulle svara.
-Goddagens min dam. Hans röst lät konstig. Det lät som om han stod precis bredvid henne samtidigt som om det lät som om han var i ett litet ekande rum..
-Jag har en överraskning till dig min kära, dörren står öppen. Gör som du vill! Din... doktor kallar du henne va? Hon kommer inte tillbaka fören solen gått ner. Så, gör vad du vill!
-Hur ska jag kunna tacka..
-Det behöver du inte, jag vill bara att du ska vara lycklig, skynda dig nu!
Merkurius la på luren och gömde telefonen bakom toaletten igen och skyndade sig upp för stegen.
Mycket riktigt var dörren öppen och hon smög sig ut. Denna gången när hon kände att hon hade mer tid såg hon sig om kring i rummet. Rummet var litet men rent. Det var fullt av gammal medicinsk utrustning som hon inte förstod vad den skulle vara till.
I lådorna var det massa små glasrör med olika innehåll med lappar på locken, och även en hel del papper i mappar som hon antog var journaler. Hon öppnade en av mapparna:
Namn: "Karin" Status: Gift med avkomma 1.2. ("natt" verkar vara vad de kallar honom)
Har ett barn med avkommma 1.2.
Intresse: Lågt. Har tagit prover på henne och inte funnit den intressanta genen.Merkurius förstod inte riktigt. Avkomma 1.2? Av vad? Vilken gen? Hade detta något med henne att göra?
Ellen, som sagt att hon var hennes doktor tog också massa prover på henne... Det finns en gen.. vad är det?
Men Merkurius tänkte att hon skulle leta mer när hon kom tillbaka. Hon ville ut i friheten igen.
När hon hittat kläderna från förra gången gick hon ut och märkte att hon med en gång blev bländad av ljuset.
Det var kallt.
-Det.. vad är det här? Det är... snö! Det är snö! Det kom en nostalgisk känsla och en minnes bild blixtrade förbi. Hon såg två pojkar med samma öron som henne leka i snön och kasta snöboll på varandra. De hade gul hud och var väldigt lika henne överlag.
"De måste vara ett minne, undra om de var släkt med mig eller något?" tänkte Merkurius...
Känslan av friheten överrumplade henne och hon föll baklänges ner i snön och stirrade på himlen. Den var så långt borta att det återigen kändes som om hon skulle falla av jorden.
Hon började röra armar och ben framåt för att skapa en snöängel. Hur man gjorde och vad det hette kom automatiskt, vilket betydde att hennes minnen måste finnas någonstans där inne.
Hon började sedan gå ner längst med vägen och försökte att inte hela tiden titta bakåt på det lilla skjulet hon lämnade. Hon var rädd att glömma vägen eller att Ellen skulle komma tillbaka.
Efter ha gått en stund såg hon vad såg ut att vara en park längre ner på vägen. Hon såg sig försökt om och gick över vägen för att komma på rätt sida och skynda sig fram. Det var tydligen inte tidigt på dagen för det verkade som de flesta hade gått hem. Men hon gick och kollade på parken och sneglade på de få människor som var där. De sneglade tillbaka på henne, en del med nyfikenhet men vissa verkade nästan titta på henne med... igenkännande?
"De kan inte känna igen men, hur skulle de kunna göra det?"
Merkurius fick syn på en skridskorink och kände att hon fick lust att testa den. Hon sprang fram och såg att det var en kvinna som delade ut skridskor, hon fick ett par och gick ut på isen.
Till sin förvåning upptäckte Merkurius att hon var duktig på det här och ramlade inte en enda gång, det var roligt att röra på sig och det fanns en lugn känsla för skriskoåkandet som tilltalade henne.
Men helt plötsligt stannade hon so fort att hon gled in i ringkanten. Solen var på väg ner, och det var inte alls mycket solljus kvar! Nu måste hon skynda sig hem!
Hon sprang så fort hon kunde och solen kastade sina sista strålar över Moonlight falls när hon var framme vid skjulet. Hon sprang in och slängde ner kläderna i lådan och skyndade sig ner till sitt rum så fort hon kunde.
Bara några minuter senare kom Ellen till platsen. Hon fick syn på snöängeln och blev arg.
-Vad ska det här föreställa?! hon började helt plötsligt förstöra den medan hon muttrade svordomar.
-Hon måste hittat en väg ut, vem skulle annars gjort det? Jag är så nära! Så fort jag klurat ut det sista med lite prover så kan vi ta in henne på operation och lösa gåtan en gång för alla! Jag kommer bli känd och förmögen!
Fortfarande sur skyndade Ellen in och såg att en låda i rummet stod lite snett, det var ytterligare ett tecken, hon har kommit ur i sitt rum!
Merkurius visste inte längre det själv, men hon hade aldrig haft ett bra immunförsvar, även om det på något mystiskt sätt blivit mycket bättre. Men kylan och uppståndelsen hade gjort henne lite krasslig. Trots att hon försökte dölja att hon var sjuk var det nästan omöjligt att dölja hostan.
-Jag visste det! sa en röst bakom henne.
Merkurius blev så rädd att hon nästan föll omkull, för helt plötsligt stod Ellen precis bakom henne.
-Vad håller du på med egentligen?! Du riskerar ALLT jag har jobbat för, du är här inne av en anledningen!
-Vad är anledningen då? Vad är det du håller på med? Varför tar du massa tester på mig? Jag är inte dum jag förstår att du är ute efter något. Och hur länge har jag varit här? Jag minns ingenting!
Merkurius kände tårarna rinna ner för kinderna, hon struntade i om hon var i onåd. Vad var det för lådor som fanns där uppe egentligen? Vad var det för minnesbild hon hade fått? Vem var hon?
-Vad har du gjort med mig? skrek Merkurius.
-Det jag måste! Fattar du inte! Du har i dina äckliga utomjordningsgener nyckeln till evigt liv! DU har varit instängd här i evigheter men du har inte åldrats en dag! Det är samma sak med er alla, ni lever mycket längre och är friska. Ja, kanske inte du! Men det är ju också för att jag sett TILL att du varit sjuk för att jag ska fått jobba med dig hela tiden! Du har heller inte längre någon familj! De har glömt av dig för de tyckte inte om dig!
Det blev för mycket att ta in för Merkurius som bara signade ner på golvet och blev sittandes där medan Ellen arg som ett bi klättrade upp igen.
Ellen var inte bara arg på att hon fått sitta barnvakt till denna otacksamma tonårsutomjordingen utan också på sig själv. Hon hade avslöjat alldeles för mycket. Detta var väldigt hemligt och inte något som någon utanför projektet fick veta. Som tur var hade hon kommit på lögnen om hennes familj, nu kanske hon skulle bli lättare att handskas med.
Hon satte sig och skrev in dagens händelser även om hon inte skrev med avslöjandet. De behövdes bara ett prov till, men det skulle ta ett tag innan hon kunde göra det. För maskinen som behövdes var inte lätt att få fram. Sedan skulle de även ta att tag att få fram proverna men det spelade ingen roll. Så fort det var klar så skulle de kunna göra vad som krävdes för att få fram det som fick Merkurius så speciell. Kosta, vad det kosta vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar