Kapitel 51. Merkurius fängelse.

Merkurius hade gått ner och lagt sig efter att ha upptäckt vart hon var, hon var trött vilket som inte var så ovanligt för henne.

När hon senare vaknade hon och kände sig förvånansvärt hemvan med rummet, hon kände sig även 

"Det känns lite som om allt som hände igår var en dröm.. jag förstår inte, allt känns så konstigt.."

När hon tittade sig om kring så såg hon att något tittade fram från madrassen, när hon lyfte så såg hon att det var en bok.

"Galaxias döttrar" 

-OH! Det är pappas bok, han skrev den om... om.. min mormor! just det, min mormor som kommer ifrån galaxia... hon hette.. hon hette... Saturnus! Merkurius rynkade pannan... av någon anledning så kändes det som om hennes tankar var tvungen att kämpa sig fram. hon hade svårt att komma ihåg saker..

Hur lång tid det hade gått kunde Merkurius inte avgöra, det kunde varit en timma eller åtta, men helt plötsligt hörde hon ett ljud som inte var surrandet från kylskåpet eller ventilationen. Det var ljudet av ett lås som gick upp.

Strax såg hon ett par fötter och sedan en hel kropp komma ner från stegen. Det var doktor Ellen... Merkurius kände ilskan vakna, varför hade hon stängt in henne så här? Varför fick hon inte träffa sin familj?

-Varför är jag här, varför får jag inte gå ut?! Varför känns mitt huvud så konstigt??

-Lugna ner dig! Vi är under sjukhuset, detta är ett speciellt rum som är helt sterilt för att du inte ska bli sjuk igen! Har du inte märkt att du inte sover lika mycket?

Merkurius tänkte efter, hon var inte säker. Det gick inte att avgöra tiden här nere. 

-Men varför får jag inte träffa mina föräldrar?

-Du ska få det, om 2 dagar!

Merkurius tittade på Ellen, denna kvinna om känt hela livet var helt plötsligt en främling. Hon hade varit så varm och trevlig förr, men nu kändes hon kall. Hon kände sig något lugnad av hennes ord, men inte helt.

-Jag behöver göra några tester, det kommer skicka svaga elektriska impulser till ditt huvud och jag tror att om jag hittar rätt sekvens så kommer du må bättre.

Ellen pekade på den obehagliga maskinen i hörnet och Merkurius närmade sig långsamt den. Hon satte sig i den kalla stolen och kände hur Ellen drog ner hjälmen. I början kände hon inte av impulserna, men de växte sakte i styrka men när det började bli för obehagligt för att umbära stängde Ellen av den. 

-Vi är klara för idag. Du kanske blir lite yr men mer än så lär du inte bli.

Ellen tog med sig soppburken som låg i papperskorgen och gick sedan därifrån. Merkurius väntade tills hon hörde dörren låsas tills hon sprang och kände längst med väggen bakom toaletten. Där fanns den!

"Jag hade av någon anledning glömt av den, mitt huvud är inte alls som det ska idag!" Men hennes förhoppningar grusades när hon låste upp mobilen. Det fanns ingen teckning alls.
-Det måste vara de tjocka väggarna...sa hon till sig själv, hon försökte hålla rösten stadig men kände sig väldigt ledsen och kände hur hennes mun började darra.. hon ville bara prata med någon i sin familj...

Ellen hörde inte Merkurius röst, hon hade kunnat skrika så högt hon bara kunde utan att hon skulle höra det, väggarna och golvet var ljudisolerade.

Hon hade vetat om denna platsen länge, hon hade till och med varit med och byggt den. Det var "Kammaren" som de kallade huset, för vad som fanns under. Det var här de gjorde alla experiment och övrigt som kanske andra inte accepterat. Hade någon börjat kolla lådorna i rummet hade de hittat massa information om utomjordingar, och om familjen Galaxy. Sedan Saturnus landade för många år sedan hade de haft stenkoll på henne. De visste mer än vad de själva gjorde och Ellen och hennes kollegor misstänkte att Merkurius hade något dyrbart i sina gener, det hade tagit lång tid men nu hade de äntligen börjat förstå vad som fanns där.. men, det var en stor hemlighet...

Ellen som fortfarande "jobbade på sjukhuset" var bara där korta stunder, men gick ofta dit med små viktiga papper, men vem vet vad de innehöll!

Det gick vad Merkurius trodde var två dagar, under denna tiden sov hon, åt burkmat, läste i boken hon hade med sig och träffade Ellen när hon gjorde undersökningar på henne. Ofta gick det ut på att hon tog blodprov, blodtryck eller satte henne i hjärnmaskinen i korta stunder.

När det blev vad Merkurius trodde var dag tre så tog hon tag i Ellen.
-De kommer idag va?? När kommer de?
Ellen tittade irriterat på henne med rynkad panna.
-Vilka?
-Min familj, det har gått två dagar nu, du sa att de skulle komma!
-Oh.. öhm.. nej, det har bara gått en dag.. så det är en dag till.. Eller kanske två, det blev fördröjningar...
-Men jag blir GALEN här inne! Jag har INGET att göra! Jag vill skapa något, kan du inte ge mig lite skrot eller något som jag kan sysselsätta mig med?

Ellen suckade och gick därifrån utan att säga mer och Merkurius satte sig rakt ner på golvet och stirrade in i väggen..
"Hur ska jag klara det här? Hur kan det bara gått en dag? Det är inte möjligt..."

Ellen kom ner igen med en stor flaska med rött bubblande innehåll. Hon hade tänkt på var Merkurius sagt och tänkte att det var bäst att ge henne något att göra, så kanske hon ställde mindre frågor. Ellen var även orolig över hur väl Merkurius höll tiden trots att Ellen gav henne lite extra mediciner.

-Du ska få en byggstation av mig, men för att du ska klara av det måste du dricka det här. hon räckte fram flaskan till Merkurius som kollade misstänksamt på innehållet.

-Lovar du? Ellen suckade och nickade, hon hade tröttnat på att vara trevlig och sitta tonårsvakt samtidigt.

Merkurius somnade ganska snabbt av innehållet vilket Ellen hade förutsett. Så fort hon sov djupt kom det flera andra "läkare" och hjälpte henne montera byggstationen. men innan hon lämnade Merkurius igen släppte hon ner ett piller i hennes vatten glas, det fräste till och försvann sedan.

Vad det än var, så såg det i alla fall inte ut som några vitaminer...

När Merkurius vaknade kände hon sig groggy. Hon hade svårt att minnas vad som hade hänt innan hon la sig och blev nästan rädd när hon såg den stora lådan stå i rummet.

Hon reste sig och gick närmare. Hon insåg att det var en byggstation av något slag,och när hon öppnade lådorna var det fullt av metallskrot.

"Hur kunde hon veta att jag ville ha en sån här?!" tänkte Merkurius medan hon började undersöka lådan närmare, hon njöt i fulla drag över att ha något att göra.

Hon upptäckte snabbt att hon var duktig på det här, det var som om skrotet var lera under hennes händer och blev precis vad hon ville att det skulle bli. Men eftersom hon varit sjuk länge tappade hon snabbt orken, hon kände också att hon var väldigt törstig...

Hon såg sitt vattenglas stå på sängbordet och gick fram och svepte glaset. Hon han inte ens känna att det var något konstigt med smaken fören hon tappade glasen och gled ner på golvet..

När hon vaknade upp satt hon i hjärnmaskinen igen och hon kände att den gav väldigt höga impulser som fick henne att känna sig illamående. Hon såg precis Ellens ben försvinna upp för steg och insåg att hon lämnat henne här i maskinen.

-Hallå! Hallå släpp loss mig! Hur hamnade jag ens här? Det sista jag minns är.. hon kunde se att detlåg krossat glas vid sängen..."Vad har hon gjort? Hon måste förgiftat vattnet? Eller... tappade jag det bara? Jag... jag minns inte.. vad.. AAH!"

*SPRAK* *BANK* *POFF!*

Merkurius flög ur den kalla sitsen och kände hur hon under en kort sekund var täckt av lågor. Hon kände sig förvirrad...

Vad hände?
Vart var hon?
Vem var hon?

Kapitel 50. Merkurius resa börjar.

När Merkurius vaknade trodde hon först att hon var hemma, men insåg snabbt att hon inte var det.

Hon satte sig upp och såg sig omkring.

"Det är något som inte riktigt stämmer.. Är detta sjukhuset?"

Rummet var stort och kliniskt med ett avlopp i mitten av golvet, men ljuset var konstigt och luften som strömmade in från taket kändes... konstig.

Merkurius satte sig upp och märkte att kläderna hon hade på sig av sjukhuskläder fast utan någon märkning med sjukhusets namn. När hon såg sig omkring såg hon att det av en avdelning i ena hörnet med toalett, badkar och handfat, fast det stod helt öppet..

På andra sidan rummet var en stol, ett litet kylskåp och något konstig maskin och en... stege..?

"Vad ska man med en stege på sjukhus till?"

Stegen gick upp igenom ett hål i taket.. men vart ledde den?

Den ledde till ett litet trångt rum (om man ens kunde kalla det ett rum) där det enda som fanns var en dörr.. Men vart ledde den dörren?

Jo den leder till ett större rum fyllt av lådor och sjukhusmaterial. Där satt även Ellen vid en dator och tittade på sitt anteckningsblock medan datorn startade igång med ett lågt brummande..

Det var en gammal dator, inte en man inte sett ens på sjukhus på många år. 

Men det mest mystiska var att det stod en stor whiteboardtavla som nästan såg ut att vara dit placerad för att försöka täcka dörren. Vad är det här för rum?

I rummet fanns det ännu en dörr, som ledde direkt ut i det fria. Men det såg då inte alls ut som sjukhuset.

Det såg ut som en verktygsbod, med elskåp, verktyg och en stor låda på ena kanten. Men om du gick närmare den stora lådan så skulle du höra att den lät lite, och om du satte handen bredvid den så hade du känt att den sök in luft.

Men vad är detta för verktygsbod? Vart finns den? 

Hade du backat ytterligare skulle du upptäckt att det var samma verkygsbod som den som stod bredvid sjukhuset... Men varför hade den en stor underjordiskt rum? Och varför var Merkurius där?

Merkurius klättrade upp för stegen och gjorde en fruktansvärd upptäckt. Dörren som ledde ut till det stora rummet och i sin tur ut i friheten, den dörren var låst. Och hur mycket hon än knackade, ropade, bankade eller skrek... så kom ingen och öppnade.

Kapitel 49. Ett fruktansvärt avsked.

Merkurius vaknade mitt i natten av att hon tyckte sig se ett ljus. Hon tittade ut igenom fönstret och såg att det fortfarande var tidigt, men när hon vändes ig om såg hon något. Det var en flaska fylld med lysande rosa innehåll. Hon tog upp flaskan och allt som stod på den var "Till Merkurius".

"Jag kanske inte borde men... den är ju till mig, så..." Merkurius öppnade flaskan och drack ur innehållet, det smakade konstigt och påminde om olja. 

Hon tittade sina händer men såg märkte ingen skillnad. Hon bestämde sig för att gå och lägga sig igen. "Kanske tar det en stund?"

Det tog en liten stund, men en längre stund än vad hon trodde.

Det har gått tre dagar sedan Merkurius sist var vaken.

Uranus hade tagit ledigt från jobbet, Oberon slutade nästan måla medan Puck inte gjorde annat än att spela gitarr.

Alla hanterade det hela på olika sätt, men Gator. Gator kämpade för att hålla samman familjen. Att äta middag tillsammans var något som inte skedda ofta innan men nu lyckades Gator få familjen att samlas. Middagarna var dämpade, men de fann alla tröst i varandras sällskap.

De försökte alla titta in och prata med Merkurius med jämna mellanrum. Men nu hade de alla samlas för att Doktor Ellen vad där, hon var ofta hos Merkurius ni för tiden men hon hade bett dem alla att samlas.

-Jag tror vi måste flytta henne till sjukhuset. Det har gått så lång tid att det är nog det bästa som kan ske just nu.

-Får vi besöka henne? frågade Gator

-Ja, men kanske inte nu i början, vi vill inte riskera hennes hälsa just nu..

-Vet du om du kan bota henne? Puck ställde frågan alla ville ha svar på, men ingen vågat ställa. Doktorn tittade länge på Merkurius sovande kropp och var tyst i några sekunder innan hon svarade.

-Jag vet inte ännu.

En tryckande tystnad spreds i rummet.

En stund senare gick Uranus återigen upp mot Merkurius rum. När hon öppnade dörren stod det en flicka där som hon inte kände och Uranus skrek högt.

-VEM ÄR DU? UT UR MITT HUS!
-Det är jag mamma! Känner du inte igen mig?

Uranus tappade hackan och stirrade.
Det var hennes dotter.
Hon var inte bara vaken, utan hon hade vuxit upp.

-Det är ett mirakel! Hur har du vaknat? Hur har du vuxit upp? Men... Uranus stirrade in i sin dotters ögon. Det var något som inte stämde. Hennes ögon såg inte ut som de skulle.

-Dina ögon..

-Vad är det med mina ögon!?  Merkurius sprang till badrummet och Uranus sprang efter. Gator som hört Uranus skrik blev nästan omkull sprungen och såg väldigt förvirrad ut.

-NEEJ! Merkurius skrek och försökte förvandlas gång på gång men utan resultat. När hon försökte yla var det endast en människas röst som kom ur hennes strupe. Hon vände sig om och möte sina föräldras lysande ögon med sina matta.. ljuset hade slocknat och varulven i henne hade försvunnit.

Uranus som var helt i chock stod bara och betraktade sin dotter medan Gator följde henne tillbaka in på sitt rum.

-Jag.. jag är inte som er längre.. jag förstår inte, är detta Vincents fel?

-Jag hörde inte, vad sa du?
-Nej.. inget.. Merkurius ville inte berätta om Vincent, inte för någon.

"Det måste varit han som lämnade drycken, och det måste varit den som gjort detta med mig. Jag är en främling. Jag... jag har slocknat.."

-Vet du vad, jag ringer Ellen och så ska jag gå ner och hämta en bok om vanliga sjukdomstillstånd hos varulvar. Det är kanske inte någon fara...

Gator log mitt sin dotter som såg bedrövad ut, han förstod inte hur hon vaknat eller varför hon vaknat eller ens vad som hade hänt. När han lämnade rummet tog han med Uranus ner till den nedre våningen, där hon berättat allt som hänt.

Och ingen förstod någonting.

Gator tog med sig boken som han fått av sin pappa (som i tur hade fått den av sin) och gick tillbaka upp till Merkurius rum.

-Merkurius! När han öppnade dörren log hon avsvimmad på golvet och han släppte boken medan han sprang fram till henne. Han lyfte upp henne i sängen och tänkte att han skulle ringa doktorn igen, men i samma stund hörde han en bil svänga in på gården, hon var äntligen här.

Uranus och Gator sprang ut och mötte henne på gården för att förklara vad det var som hade hänt och Ellen sa att detta var väldigt väldigt illa, värre än vad hon hade kunnat tänka sig.

När Ellen kom ut tittade hon länge på Merkurius innan hon kollade puls och blodtryck. Hennes värden var som vanligt.

-Om jag lyckas lösa det här mysteriet kommer jag bli både rik och berömd... viskade hon till den sovande flickan som inte verkade vara medveten om att hon ens var där.

Ellen kom och satte sig i soffan bredvid dem och Uranus förstod att hon inte skulle gilla vad som skulle ske, när hon tittade på Gator såg hon att han inte var lika lugn som han brukade. All press hade tagit hårt på dem alla.

-Det är värre än jag trodde och hon måste till sjukhuset NU. Att hon vuxit och vaknat har tagit väldigt hårt på hennes krafter och jag vet inte när eller om... hon kommer att vakna igen.

-Jag vill att hon ska stanna hos oss. sa Gator, men det var mer än önskan än befallning.

-Detta är hennes enda chans, det måste ni förstå.

Uranus och Gator nickade. 

-Gör vad du måste, kosta vad det kosta vill. Men hör av dig till oss om hon vaknar.. och när vi får besöka henne. Det lär väl vara ganska snart, eller hur?  Gator försökte låta uppmuntrande men när han såg hur Ellen skakade på huvudet försvann det bleka leendet.

Ellen gick för att förbereda allt för flytten till sjukhuset och Gator ringde till skolan och förklarade vad som hade hänt. Oberon och Puck var på väg hem, så att det kunde ta farväl till sin syster.

Uranus började gråta. Gator kände att han var på väg att bryta ihop men bestämde sig för att bita ihop. Han var tvungen att göra detta, för familjens skull. Uranus kommer att ta sig igenom det och då kommer hon finnas där för honom när han inte orkade mer. Som alltid bar de varandra i svåra tider.

Ellen sa att hon kunde väcka Merkurius för en stund, men att det fanns risker med det hela. Hon kommer bara vara vaken en kort stund och risken fanns att det skulle ta mycket på hennes krafter.

-Är ni säkra på att jag ska göra det? frågade hon Uranus och Gator en sista gång. De nickade, de visste att Merkurius hade velat det. De måste få säga farväl, de visste inte när de skulle kunna träffas igen.

När Merkurius vaknade stod alla i hennes rum. Gator började förklara det hela och även om hennes tårar fylldes med ögon nickade Merkurius.

-Det är den enda utvägen va?

-Ja. svarade Ellen.

De gick ner för trapporna och samlades i hallen.

-Vi syns nog snart, jag tror doktor Ellen kommer fixa allt på nolltid... sa Merkurius och tittade på sin familj. Även om hon försökte vara stark började hon gråta, det gjorde ont. Hon hade aldrig varit borta längre stunder från sitt hem och nu skulle hon flyttas till en annan plats.

-Jag går och startar bilen.  sa Ellen och lämnade familjen i fred.

När hon gått gill Gator fram till Merkurius. Han var förvandlad. Varulvar förvandlades ibland när de kände väldigt starka känslor men Merkurius brydde sig inte. Hon var lika van vid hans varulvsform som hans människoform.

-Jag har något till dig, det är boken jag skrev och en telefon.. Göm allt ihop, för du kanske inte egentligen får ta med det in på sjukhuset.

Merkurius nickade och kramade sin pappa länge och hårt.

Sedan kom Puck och Oberon. Ingen av dem sa något utan de kramades alla tre. De delade ett starkt syskonband och inga ord behövdes för att förklara allt. "Jag är glad att Puck och Oberon är så nära, jag kommer sakna dem men de hade nog inte klarat sig själva.."

Sist kom hennes mamma.

-Du missar hela ceremonin jag förberett enligt Galaxias standarder, eller ja. Jag har gjort mitt bästa... Fast, vi kan ta det när du kommer tillbaka eller hur? Uranus tittade på sin dotter som nickade till svar.
-Ta hand om er allihop. Jag kommer tänka på er hela tiden. Merkurius hörde Ellen tuta utanför men ville inte gå riktigt ännu.

Uranus gick fram och kramade henne länge, och kände hur Merkurius började bli svag i hennes armar. Hon ledde henne ut till Ellens bil och satte henne i baksätet. Familjen Galaxy tittade på sin arvtagare där hon började somna i baksätet av bilen och såg bilen starta och köra iväg.

Hur skulle det gå nu?

Kapitel 48. Vincent återvänder.

När det ringde på dörren sprang Uranus och öppnade, det var doktorn som kom. Ellen hade varit Merkurius läkare sedan hon var bebis och var van att handskas med henne. Ellen var strikt och en ganska grinig människa. Så det var ingen ide att försöka småprata.

-Visa mig till hennes rum. var allt hon sa till hälsning och Uranus nickade och gick i förväg.

Ellen gick fram till Merkurius och började ta prover, lyssna på hjärta och lungor och till och med slå henne lätt på kinden för att se om hon vaknade.

Uranus tog Gators hand och tittade på, aldrig hade hon känt sig så hjälplös.

Ellen vände sig emot de oroliga föräldrarna och såg orolig ut.
-Det var värre än vad jag misstänkte. Det är något som är fel men jag vet inte exakt vad. Det verkar vara kopplat till hennes dåliga immunförsvar och oförmåga att växa, men kan inte vara helt säker fören jag fått provsvar.
-Kommer hon att vakna?  frågade Gator.
-Jag tror det, jag tror hon kommer vakna korta stunder för att sedan åter igen falla i sömn, eftersom jag inte är säker på vad som är fel så kan jag inte heller åtgärda det. Uranus, jag måste fråga dig en sak angående din familj. Är ni ofta sjuka?

-Nej, jag kan inte minnas en dag då jag, Natt eller mamma varit sjuk... Lite konstigt när jag tänker efter faktiskt.

-Vad gäller sömn? Sover ni mycket?

Gator skakade på huvudet: -Uranus sover mer än sin mor om jag förstått det hela rätt men hon sover ändå mycket mindre än jag.

Ellen nickade och såg fundersam ut, och tog sedan upp ett anteckningsblock för att anteckna allt som sagts. Sedan stannade hon upp som om något gick upp för henne.

-Hur länge levde din mamma? hon riktade sig mot Uranus

-Ganska många år mer än de flesta... Uranus gillade inte att inte få veta vad det var som hände och hon kramade Gators hand hårt.

-Vi måste sätta henne i en steril miljö. Jag för hit sjukhusverktyg för att underlätta. Ellen betraktade dem både innan hon log ett stelt leende och gick ner för att hämta vad som behövdes på sjukhuset.

När Puck och Oberon kom hem från skolan märkte det att något inte var som de skulle, deras föräldrar hade inte varit närvarande vid frukosten och Uranus bil stod fortfarande i garaget.

De båda bröderna gick upp till övervåningen där de hörde sina föräldrar prata lågt med varandra, men de tystnade när de kommit upp för trappan.

-Vad är det som händer?  frågade Puck.

Gator och Uranus tittade länge på varandra innan Gator tog till orda.

-Det är Merkurius, hon är sjuk. Vi vet inte exakt vad det är men hennes immunförsvar försöker skydda henne igenom att hela tiden falla i viloläge. Doktor Ellen tror att det är något genetiskt fel, att Merkurius har starkare galaxianska gener som inte klarar sig i den här miljön. Så hennes kropp utvecklas väldigt långsamt. Vi måste försöka få igång hennes åldrande annars finns risken att hon kommer fastna i den åldern hon är nu..

-Vad betyder allt detta? Frågade Oberon.

-Vi vet inte. Vi har gjort hennes rum till en steril miljö som hon inte får lämna, vi får besöka henne men hon får inte gå ut. Hon kommer att vakna korta stunder och om hon blir smittat av något... så kan det vara riktigt allvarligt. Uranus stirrade ner i mattan när hon sa allt detta. Hon kände sig skyldig på något sätt, men Gator hade tröstat henne med att säga att ingen  kunde veta att hon skulle få ett genetiskt fel.

Dagen efter...

Merkurius vaknade av att det var mycket som lät i hennes rum, eller vad hon trodde var hennes rum. Hon blev väldigt rädd när hon vaknade för hon var i ett vitt kalt rum hon aldrig sätt innan och hade skrikit högt om inte hon fått syn på sina föräldrar. Hon reste sig upp och kände sig alldeles yr, det var något som var fel. Det kände hon enda ut i fingerspetsarna.

-Merkurius. Du har blivit sjukare, det är något fel med dina gener som gör att du stannar i växten och åldern. Samtidigt som immunförsvaret inte fungerar som det ska, du har sovit i nästan 2 dygn...

Merkurius tittade på sin pappa och var inte säker på om förstod vad han sa, men ändå kändes det bekant. Som om det varit  med i en dröm i en dröm.

-Vad har hänt med mitt rum?

-Vi har gjort det till en sterilplats för att skydda dig, du får inte lämna rummet utan maten kommer serveras här inne. Förstått? Doktor Ellen var inte så snäll, även om hon kanske menade väl.

"Inte lämna rummet? Vad är det som händer egentligen? Varför säger de att det är något fel på mig, jag trodde jag var... speciel".

-Jag vill vara i fred en stund. sa Merkurius och Doktor Ellen såg sur ut medan Gator och Uranus gick fram för att ge henne en lång kram.

-Okej. Men ropa om det är något, vad som helst. Okej? Merkurius stirrade in i sin mammas ögon, de hade en avlång pupill som hennes, men de var lika gula som hennes var blå.

Så fort hon hört de vuxna börjat gå ner för trappan sjönk hon ner på golvet vid den kalla, hårda, obekanta och DUMMA sängen som stod i vad som en gång varit hennes rum.

Hon kände att hon grät men orkade inte ens hejda tårarna. Hon ville inte vara instängd något mer! Hon var redan trött på det. Merkurius mindes inte att hon krupit tillbaka till sängen och lagt sig men hon vaknade flera timmar senare.

Hon satte sig i sängen och kände en plötsligt närvaro. Helt plötsligt satt Vincent där.

-Hur kom du hit?! viskade Merkurius förskräckt. 

Vincent vände ansiktet mot henne och log det där konstiga, nästan elaka, leendet. 

-Magi lilla dam. Du var ledsen och därför är jag här.

-Hur visste du det? Merkurius kände sig lite skrämd över han plötsliga uppdykande, men allt hon fick till svar var ett leende.

-Jag är inlåst och kommer säkert vara det för alltid. Bara för att det är något fel på mina dumma gener. Merkurius ville inte gråta igen, men drog sig demonstrativt i ett av de långa öronen för ha något att tänka på.

Vincent reste sig upp och gick bort till dörren och stod helt stilla som om han frusit till is. Merkurius betraktade hans konstiga beteende en stund innan hon förstod att han lyssnade. Hon lyssnade så noga hon kunde men hörde bara Pucks gitarr och att någon duschade. Hon gick och ställde sig bredvid Vincent men kunde inte urskilja mycket mer än så.

Vincent tog ett snabbt steg så han plötsligt var tätt intill henne och böjde sig ner. Merkurius blev rädd och var på väg att backa undan innan hon bet ihop.

-Jag kan hjälpa dig... så du växer upp. Eftersom du berättade om ditt... problem.. har jag letat med eld och lykta för att hjälpa dig, och nu vet jag hur. Eller du kanske vill vara en vargflicka för alltid?

-Jag är ingen VARGFLICKA! Du är dum som säger så! Jag är inte varg, jag är inte ett djur. Jag är människa, eller. ja, nästan i alla fall.

-Okej, okej. Men då ger jag mig av då. Så kan du vara en flicka för alltid, trots att ditt hjärta och hjärna är en tonårings kommer folk alltid behandla dig som ett barn så... farväl lilla damen.

-Nej snälla stanna! Merkurius visste att att han hade rätt. Folk hade alltid varit försiktiga med henne, för att hon var sjuklig. Men nu skulle de bara bli värre, och hon kände själv att hon inte var ett barn på insidan längre, även om utsidan var ett barns.

-Snälla hjälp mig.

-Som du vill, lilla dam.

Vincent vände sig om och viskade konstiga hittapåord som Merkurius aldrig hört innan. Efter han mumlat en stund höjde han ena handen och kastade vad som såg ut att vara sant på henne.

-ppfft, vad är det?

-En del av magin.  Vincent log ännu en gång och sedan var han borta, som alltid strax innan solen gick på.

Merkurius gick tillbaka till sängen och när hon höll på att somna undrade hon om han faktiskt fann på riktigt, eller om det bara var ett fantasifoster från hennes drömmar.

Kapitel 47. Stundande bröllop!

Det hördes en gitarr spela och springande steg. Alla verkade ha bråttom någonstans. Gator stod och borstade sina tänder och försökte välja skor, Uranus suckade över sina klackar och Oberon pratade med sin flickvän samtidigt som han försökte ta på sig kläderna (med en hand).

Puck och Merkurius var de enda som inte verkade drabbade av stressen. Puck var helt inne i sitt spelande, man kunde nästan tro att han inte visste att det var idag hans föräldrar skulle gifta sig.

Merkurius satt på sängen och kände sig inte frisk alls. Hon hade feber och var alldeles yr, men vägrade berätta det för någon. Om hon sa de skulle det bli panik över hur det skulle gå på bröllopet. 

"Det går nog över, men jag känner mig alldeles seg. Trots att jag sovit jättemycket".

-MERKURIUS! Skynda dig nu! Det vad Gator som ropade. Merkurius hörde på hans röst att han var stressad och nervös.

Hon suckade och bet ihop. Det var en viktigt dag och hon hade sett framemot den länge.

Det hade börjat mörkna när de väl kom fram till kyrkan, det mörknade allt snabbare och det var ren lycka att det inte var frost i gräset.

Natt, Karin och Teresa var redan där tillsammans med några från Gators stora familj. 

Uranus var så nervös att hon kände hur hon skakade. Hon tittade in i Gators ögon och såg hur hans barnsliga ansikte var alldeles lugnt. För en stund sedan stod han och hoppade på stället för att han var så ivrig men nu när det väl gällde var han stabil som en klippa. 

-Gator, snart är vi gifta. viskade Uranus

-Jag vet, visst är det häftigt? viskade Gator tillbaka med ett stort leende.

När ceremonin var över var alla glada att komma ut i den friska luften, även om det hade börjat bli kallt. Det fanns varm mat serverad och så här nära fullmåne åt alla med stor aptit, och alla tallrikar länsades helt på mat. (Som det brukar bli om man ska försöka mätta en stor familj med varulvar)

Oberon och Teresa stod och prata om skolan och Gators syster bytte några ord med Merkurius. Uranus blev irriterad när hon såg hur Gators lillasyster tittade konstigt på Merkurius. Men efter en stund upptäckte hon att Merkurius bara var där för att ge henne en anledning att titta nyfiket på Puck. Vilket inte var konstigt, Puck hade en förmåga att slå alla med häpnad när han gick in i ett rum.

Uranus kände sig lite stel och frusen och bjöd upp Gator. Deras första dans som man och hustru!

-Kommer du ihåg balen? 

-Hur skulle jag kunna glömma! Jag var livrädd att din bror skulle skälla ut mig om jag bjöd upp dig men som tur var hade han bara ögonen på Karin. Det var en underbar kväll.

De nygifta paret dansade länge och det var inte fören Natt visslade på dem och sa att han skulle köra hem som de insåg hur mycket tid hade gått. De tackade alla för att de hade kommit på deras bröllop och körde hem, alla var trötta men Uranus märkte att Merkurius verkade mer än bara trött.

 Bilder på kyrkan!

När de kommit hem...

så skickade Gator alla ungarna i säng, klockan var mycket och det var en skoldag i morgon. Gator hade tänkt att de skulle åka ut till havet och dricka lite cider och titta på vågorna men Uranus sa att hon ville kolla till Merkurius först.

Merkurius låg i sängen och såg alldeles blek och svag ut. Uranus gick fram och satte sig på hennes säng.

-Hur är det med dig?

-...jag... känner mig yr... 

Uranus började bli orolig, hon såg att Merkurius hela tiden föll i sömn men endast för att vakna med en gång, det var något som inte stämde för hon var inte varm. Hon var iskall.

-Gator! Kom hit!

Gator kom inspringande då han hört på Uranus tonfall att det var något som hänt.
-Vad är det med henne?
-Jag vet inte, hon är kall som is, men hon verkar ändå ha feber och hon kan varken sova eller hålla sig vaken. Jag tror vi måste ringa hennes doktor, jag tror hon måste komma hit!

-Men det är mitt i natten, jag ringer jouren så kommer hon komma så fort hon kan.

Gator ringde flera gånger men fick inte svar, de oroliga föräldrarna gick fram och tillbaka i Merkurius rum och försökte värma henne och ring om vartannat ända tills de såg att de började ljusna, då fick Gator äntligen tag på doktorn.

-Ellen, äntligen får vi tag på dig! Det är något konstigt med Merkurius. han berättade allt och märkte att doktor Ellen lät väldigt orolig.
-Detta är inte bra, detta är nog en av anledningarna till varför hon inte växer, jag kommer direkt.

Kapitel 46. De lysande ögonens återkomst.

Merkurius hade önskat sig verktyg för att göra lite experiment i födelsedag som hon hade fått. Även om hon var lite ung så spenderade hon mycket tid med dessa kemikalier. Hon försökte klura ut varför hon inte växte upp och tänkte se om hon kunde experimentera fram en dryck som kunde hjälpa henne, men det var hittills utan framgång.

Det var inte bara tråkigheter som var på gång, Oberon bjöd hem Liliana, som var tjejen han smsat så mycket med det sista. De hade gått på balen tillsammans och de var på väg att inleda ett förhållande, även om Oberon kände sig lite nervös över det hela.

Det blev kväll och det var dags att gå och lägga sig. Men Merkurius bara satt på sängkanten. Hon hörde Puck spela gitarr i rummet bredvid men det var inte det som hindrade henne att sova, hon tyckte om att höra sin bror spela. Det var konstigt. De gick inte längre i samma skola.

Han gick i samma skola som Oberon nu och alla trodde att han var hennes storebror, inte hennes tvilling.

"Vad är det för fel på mig? Varför växer jag inte? Det har gått flera dagar nu och jag ser på mamma och pappa att de är oroliga, även om de inte säger något."

Merkurius hörde ett ljud och kände att hon blev stel i kroppen av rädsla. Hon satt kvar en stund och gick sedan långsamt ner på golvet.

Hon la sig på alla fyra och tittade under sängen men fann inget där. Hon satte sig på golvet och fortsatte stirra under sängen.

"håller jag på att bli galen nu också?" tänkte hon när hon fick den där stickande känslan igen, som om någon betraktade henne. Hon tittade ut igenom fönstret.. och skrek nästan högt.

Ögonen var där. Och de tillhörde någon.

Det var en ung man, en väldigt stilig ung man faktiskt. Även om jämför med Merkurius var han gammal. Han tittade på henne med ett konstigt leende och Merkurius visste inte vad hon skulle göra så hon stirrade bara tillbaka.

-Vem... vem är du? Viskade hon.
-Vincent. Eller Vince om du inte tycker det låter vulgärt. Får jag komma in min kära dam?

Merkurius bet sig i läppen. Hon visste likt alla andra barn att man inte skulle prata med främlingar men hon var så förundrad över mannen där ute, han var liksom inte som han skulle. Varför lyste hans ögon så där? Varför stod han utanför hennes fönster? HUR stod han utanför sitt fönster? Nyfikenheten vann över rädslan och Merkurius viskade:

-Ja, du får komma in.

Hon stirrade på mannen som hette Vincent. Han var blek.. eller mer grå än blek. Och hade huggtänder som henne själv och långa klor till naglar.

-Är inte du heller från jorden?
-Jo det är jag. Han tittade på henne hela tiden leende.
-Är du en varulv som jag?

Vincent skrattade ett skratt som lät lite elakt, innan han verkade komma på sig själv.

-Nej, jag är ingen hundman.

Merkurius blev sur. Hon var en varulv och var då ingen HUNDman.

-Det var inte trevligt sagt.
-Förlåt min dam, det var inte meningen att göra dig upprörd.

-Varför är du här? frågade hon, lite illa till mods. Samtidigt som hon kände sig avslappnad. Det var som om det var något med Vincent som fick henne att slappna av och bli lite sömnig.

Han böjde sig ner och hade ansiktet nära hennes när han sakta öppnade munnen och blottade sina långa spetsiga huggtänder.

-För att äta upp dig såklart!

Merkurius stirrade på honom med öppen mun och började sedan fnittra.
-Haha, du kan ju inte äta mig förstår du väl, jag är ju... en människa.. eller jag tror jag är det..

Vincent skrattade också, inte elakt denna gången. Men ett mörkt skratt som fick hennes hjärta att ta ett extra skutt även om hon inte förstod varför

-Jag är här för att du är en väldigt speciell dam, och jag vill vara din... vän.

-Jag har inte så många vänner.i sa Merkurius och tittade ner i golvet.

-Du behöver ingen annan än mig min dam, men det är viktigt att vår vänskap är hemlig, annars är den ju inte speciell alls.

Merkurius nickade.

Helt plötsligt stod han utanför fönstret igen och blinkade åt henne innan han försvann helt. "Vad handlade det där om egentligen? Jag struntar i vad mamma och pappa säger om främlingar han verkar snäll. Och de verkar bara bry sig om att jag inte blir stor ändå." Det var mycket mer spännande att ha en kompis om han var hemlig.

Den natten sov Merkurius bättre än någonsin. Men hade hon vetat vad som skulle hända i framtiden hade hon kanske inte sovit lika lugnt.

Hon drömde om att hon och Vincent flydde långt bort och hur han köpte allt hon villa ha till henne. Drömmen var på väg att bli en mardröm när hon såg att hon blödde på halsen, och såg ett torn utanför fönstret i deras hus men det försvann när hon såg Vincent le och ge henne ännu fler presenter.

Men också i drömmarna kunde hon inte sluta tänka på vad han sagt.

Att hon var speciell.

Väldigt speciellt.