Kapitel 52. Merkurius förlust.

Merkurius kände hur sömnen var på väg bort och hur hon sakta vaknade. Hon ville inte öppna ögonen, hon ville sova en stund till... Men. Så kände hon en närvaro. Hon kände sig betraktad och kunde inte bli av med känslan. Tillslut kikade hon upp över täcket och skrek högt...

-VINCE! Vad gör du här?! Hur kom du hit? Hennes första reaktion var glädje, men efter en stund kände hon ilska. Hon flög upp ur sängen och stirrade på honom medan hon tänkte. Sedan mindes hon. Flaskan! Det var han som gett henne flaskan som gjorde henne till människa!

-HUR KUNDE DU?! Du förgiftade mig! Jag är en utböling i mitt eget hem, min familj... hon stannade upp och tänkte på sin familj.. hon saknade dem så att det kändes som hennes hjärta gick i bitar. Men, varför hade hon så svårt att föreställa sig deras ansikten?

-Det är ditt fel! Jag hade fortfarande varit med dem annars, inte varit instängd här!

-Varför tror du att det var jag egentligen? Ta det lugnt lilla damen. Det var väl ändå ingen flaska? Är du säker på det?

Merkurius såg plötsligt ett vitt ljus och minnet återskapades framför hennes ögon. "Nej, han har rätt. Det var inte en flaska, det var en medicinburk med piller. Som Ellen gav mig, det var hennes fel!"

-Om du inte vill träffa mig så går jag.. om det är det du vill..
-Nej! Snälla stanna Vince..

-Du måste förstå att jag bara vill ditt bästa...
-Förlåt.. Det var mitt fel, mitt minne är inte som det ska..
-Allt jag gjorde var att hjälpa dig växa upp om du minns... så att alla skulle se att du var lika vuxet vacker på utsidan som på insidan..

Merkurius rodnade. Hon märkte även att hon hade svårt att titta in i hans ögon, hon trodde först att det var för att hon var arg, men nu kände hon att det var för att en rodnad steg på hennes kinder varje gång deras ögon möttes. Hon kände även att hon hade fjärilar i magen när han tittade på henne..

 -Så, min kära lilla dam, hur trivs du i dit... rum? Vincent såg sig omkring med avsmak. Hans överläpp krusade sig över hans vassa tänder och Merkurius kände efter sina egna men kände bara platta tråkiga människotänder..

-Jag hatar det. Jag vill bara... känna vinden, se himlen.. göra... du vet något..
-Men, varför sa min dam inte bara det? Natten är min domän och denna natten är till dig.
-Menar du allvar? Kan du ta mig härifrån?

Vincent nickade. Han klättrade snabbt upp för stegen och Merkurius följde honom, han öppnade dörren genom att dra handen över låset som öppnade sig med ett svagt *klick*.

-Jag vet ett ställe jag vill ta dig till. Men vi måste åka taxi dit. Det finns ett par gamla skor, byxor och en tjocktröja i lådan där. Ta på dig dem så att du inte sticker ut så mycket.

-Hur vet du..? Lådan han pekat på var stängd och stod under en annan låda. Hur kunde han se det?

Vincent vände sig emot henne och blinkade med ena ögat och Merkurius som var på väg mot lådan kände att hon snubblade till som på en mattkant, även om det inte fanns någon matta där...





När hon öppnade dörren som Vincent gått ut ur lade hon märke till att den ledde direkt till det fria, inte till sjukhuset som hon trodde. Hon såg sig omkring och insåg att hon var ganska långt ifrån sjukhuset ändå. Det låg några hundra meter bort, men.. varför var hon inte där?

Alla de tankar släppte när hon kollade upp och såg natthimlen. Hon kände sig så fri att hon trodde hon skulle trilla av jorden. Hon kom tillbaka till verkligheten när hon hörde en bil tuta och såg Vincent lutat emot en taxi och skyndade sig dit. Hela resan stirrade hon på stjärnorna så när hon gick ut förstod hon först inte vart hon var någonstans.

-Skrotupplaget! utbrast Merkurius glatt. Och nu tänker väl kanske du  "varför skulle man bli glad över lite skräp?", men Merkurius hade kommit att älska skräp. Det enda hon kunde göra av att greja med sin arbetsbänk och skapa föremål från skrot.

Hon sprang fram till närmast skrot och började leta och hittade flera spännande saker som hon tror hon kunde skapa saker med.

-Detta är helt fantastiskt! Det Ellen kommer mer är ofta små saker, och alldeles för lite snören, här finns massa sladdar och annat som jag tror jag behöver.

Merkurius var så upptagen med sitt sökande att hon inte märkte att natten började gå mot sitt slut.
-Jag vill visa dig en plats till. sa Vincent och pekade på taxin som fortfarande väntade på dem. Merkurius samlade ihop vad hon hittat och la det bak i taxin trots att taxichauffören ryknade på näsan och såg missnöjd ut.

När de kört en stund hoppade Vincent ut och gick ner för en slutning, det slutade i ett långt och utbrett av. Han gick ner i vattnet trots att det var iskallt och stod och betraktade himlen.

Där stod de, både två. Tysta och bara tog in stunden. Merkurius kände hur en känsla av nostalgi vaknade hos henne. Hon kände igen den här platsen. Det kändes som hon varit här förut. Förlänge sedan. När hon hade haft en familj.

Det var något speciellt med platsen och det var som om ingen märkte att solen redan var på väg upp. Vincent gick sakta upp ur vattnet och la armen om Merkurius som vid det här laget var iskall. Hon hade lämnat jackan i bilen eftersom det var den som agerade påse åt hennes fynd på skroten.

-Jag saknar solen ibland. Och värmen.
-Vad menar du? Merkurius förstod inte, visst att han var en nattuggla som hon, men om han saknade solen varför var han då inte bara ute på dagen?

-Inget. Han log mot henne, men inte det sluga leendet han brukade utan ett trött och matt leende.

-Vi måste åka nu, och vi får skynda oss lite.

De båda småsprang till taxin som körde extra snabbt tillbaka till Merkurius fängelse, hon var tacksam att Vincent fick taxin att skynda sig så att hon skulle vara tillbaka innan Ellen kom dit.

När de kom tillbaka så nickade Vincent menande till henne och hon förstod att han skulle låsa dörren efter henne. Hon gick mot dörren men vände sig om i sista sekunden och sprang fram till honom och kramade honom hårt.

Hon saknade mänsklig kontakt. Hon saknar att få kramar och känna sig som vem som helst.

"Varför är jag ens inlåst här? Varför har jag ingen familj? Varför ser jag inte ut som Ellen?".

Även om hon inte förstod det så hade hon en familj som sökte med ljus och lykta efter henne, hon var inlåst för att det fanns en grupp med forskare och läkare som ville åt hennes hemlighet gömd i hennes gener och hon såg inte ut som eller för hon var inte som henne. Hon var en galaxian, men Galaxia var vid det här laget bara en något illa skriven sagobok för Merkurius...

Merkurius.

Merkurius som tonåring! (Har helt glömt av detta! Ber om ursäkt!)

Merkurius har vuxit upp till en av mina sötaste tonårssimmar någonsin! Hon har något över sig som känns mystiskt och spännande, vem vet vad som rör sig i hennes huvud?

Merkurius är inte riktigt som alla andra, och inte bara för att hon har någon mystiskt defekt i generna, utan också för att hon spenderat mycket tid hemma. Hon vet inte riktigt hur man interagerar med andra simmar. Detta har självklart inte förbättrats när hon varit inlåst i en dum källare och bara får träffa sin läkare (och Vincent, när han smyger sig dit). Trots detta föredrar hon att ha folk omkring sig, att vara ensam gör henne ledsen (och ibland lite galen) Hon gillar att arbeta med skrot och har lätt för att skapa fantastiska saker!

Merkurius har egenskaperna:

Geni
Lättimponerad
Excentrisk

Nattuggla

Övrigt: Merkurius vill mest av allt lämna det hemska rummet och leva som en vanlig tonårsim. Och, just det! Hon älskar kakor!

Kapitel 51. Merkurius fängelse.

Merkurius hade gått ner och lagt sig efter att ha upptäckt vart hon var, hon var trött vilket som inte var så ovanligt för henne.

När hon senare vaknade hon och kände sig förvånansvärt hemvan med rummet, hon kände sig även 

"Det känns lite som om allt som hände igår var en dröm.. jag förstår inte, allt känns så konstigt.."

När hon tittade sig om kring så såg hon att något tittade fram från madrassen, när hon lyfte så såg hon att det var en bok.

"Galaxias döttrar" 

-OH! Det är pappas bok, han skrev den om... om.. min mormor! just det, min mormor som kommer ifrån galaxia... hon hette.. hon hette... Saturnus! Merkurius rynkade pannan... av någon anledning så kändes det som om hennes tankar var tvungen att kämpa sig fram. hon hade svårt att komma ihåg saker..

Hur lång tid det hade gått kunde Merkurius inte avgöra, det kunde varit en timma eller åtta, men helt plötsligt hörde hon ett ljud som inte var surrandet från kylskåpet eller ventilationen. Det var ljudet av ett lås som gick upp.

Strax såg hon ett par fötter och sedan en hel kropp komma ner från stegen. Det var doktor Ellen... Merkurius kände ilskan vakna, varför hade hon stängt in henne så här? Varför fick hon inte träffa sin familj?

-Varför är jag här, varför får jag inte gå ut?! Varför känns mitt huvud så konstigt??

-Lugna ner dig! Vi är under sjukhuset, detta är ett speciellt rum som är helt sterilt för att du inte ska bli sjuk igen! Har du inte märkt att du inte sover lika mycket?

Merkurius tänkte efter, hon var inte säker. Det gick inte att avgöra tiden här nere. 

-Men varför får jag inte träffa mina föräldrar?

-Du ska få det, om 2 dagar!

Merkurius tittade på Ellen, denna kvinna om känt hela livet var helt plötsligt en främling. Hon hade varit så varm och trevlig förr, men nu kändes hon kall. Hon kände sig något lugnad av hennes ord, men inte helt.

-Jag behöver göra några tester, det kommer skicka svaga elektriska impulser till ditt huvud och jag tror att om jag hittar rätt sekvens så kommer du må bättre.

Ellen pekade på den obehagliga maskinen i hörnet och Merkurius närmade sig långsamt den. Hon satte sig i den kalla stolen och kände hur Ellen drog ner hjälmen. I början kände hon inte av impulserna, men de växte sakte i styrka men när det började bli för obehagligt för att umbära stängde Ellen av den. 

-Vi är klara för idag. Du kanske blir lite yr men mer än så lär du inte bli.

Ellen tog med sig soppburken som låg i papperskorgen och gick sedan därifrån. Merkurius väntade tills hon hörde dörren låsas tills hon sprang och kände längst med väggen bakom toaletten. Där fanns den!

"Jag hade av någon anledning glömt av den, mitt huvud är inte alls som det ska idag!" Men hennes förhoppningar grusades när hon låste upp mobilen. Det fanns ingen teckning alls.
-Det måste vara de tjocka väggarna...sa hon till sig själv, hon försökte hålla rösten stadig men kände sig väldigt ledsen och kände hur hennes mun började darra.. hon ville bara prata med någon i sin familj...

Ellen hörde inte Merkurius röst, hon hade kunnat skrika så högt hon bara kunde utan att hon skulle höra det, väggarna och golvet var ljudisolerade.

Hon hade vetat om denna platsen länge, hon hade till och med varit med och byggt den. Det var "Kammaren" som de kallade huset, för vad som fanns under. Det var här de gjorde alla experiment och övrigt som kanske andra inte accepterat. Hade någon börjat kolla lådorna i rummet hade de hittat massa information om utomjordingar, och om familjen Galaxy. Sedan Saturnus landade för många år sedan hade de haft stenkoll på henne. De visste mer än vad de själva gjorde och Ellen och hennes kollegor misstänkte att Merkurius hade något dyrbart i sina gener, det hade tagit lång tid men nu hade de äntligen börjat förstå vad som fanns där.. men, det var en stor hemlighet...

Ellen som fortfarande "jobbade på sjukhuset" var bara där korta stunder, men gick ofta dit med små viktiga papper, men vem vet vad de innehöll!

Det gick vad Merkurius trodde var två dagar, under denna tiden sov hon, åt burkmat, läste i boken hon hade med sig och träffade Ellen när hon gjorde undersökningar på henne. Ofta gick det ut på att hon tog blodprov, blodtryck eller satte henne i hjärnmaskinen i korta stunder.

När det blev vad Merkurius trodde var dag tre så tog hon tag i Ellen.
-De kommer idag va?? När kommer de?
Ellen tittade irriterat på henne med rynkad panna.
-Vilka?
-Min familj, det har gått två dagar nu, du sa att de skulle komma!
-Oh.. öhm.. nej, det har bara gått en dag.. så det är en dag till.. Eller kanske två, det blev fördröjningar...
-Men jag blir GALEN här inne! Jag har INGET att göra! Jag vill skapa något, kan du inte ge mig lite skrot eller något som jag kan sysselsätta mig med?

Ellen suckade och gick därifrån utan att säga mer och Merkurius satte sig rakt ner på golvet och stirrade in i väggen..
"Hur ska jag klara det här? Hur kan det bara gått en dag? Det är inte möjligt..."

Ellen kom ner igen med en stor flaska med rött bubblande innehåll. Hon hade tänkt på var Merkurius sagt och tänkte att det var bäst att ge henne något att göra, så kanske hon ställde mindre frågor. Ellen var även orolig över hur väl Merkurius höll tiden trots att Ellen gav henne lite extra mediciner.

-Du ska få en byggstation av mig, men för att du ska klara av det måste du dricka det här. hon räckte fram flaskan till Merkurius som kollade misstänksamt på innehållet.

-Lovar du? Ellen suckade och nickade, hon hade tröttnat på att vara trevlig och sitta tonårsvakt samtidigt.

Merkurius somnade ganska snabbt av innehållet vilket Ellen hade förutsett. Så fort hon sov djupt kom det flera andra "läkare" och hjälpte henne montera byggstationen. men innan hon lämnade Merkurius igen släppte hon ner ett piller i hennes vatten glas, det fräste till och försvann sedan.

Vad det än var, så såg det i alla fall inte ut som några vitaminer...

När Merkurius vaknade kände hon sig groggy. Hon hade svårt att minnas vad som hade hänt innan hon la sig och blev nästan rädd när hon såg den stora lådan stå i rummet.

Hon reste sig och gick närmare. Hon insåg att det var en byggstation av något slag,och när hon öppnade lådorna var det fullt av metallskrot.

"Hur kunde hon veta att jag ville ha en sån här?!" tänkte Merkurius medan hon började undersöka lådan närmare, hon njöt i fulla drag över att ha något att göra.

Hon upptäckte snabbt att hon var duktig på det här, det var som om skrotet var lera under hennes händer och blev precis vad hon ville att det skulle bli. Men eftersom hon varit sjuk länge tappade hon snabbt orken, hon kände också att hon var väldigt törstig...

Hon såg sitt vattenglas stå på sängbordet och gick fram och svepte glaset. Hon han inte ens känna att det var något konstigt med smaken fören hon tappade glasen och gled ner på golvet..

När hon vaknade upp satt hon i hjärnmaskinen igen och hon kände att den gav väldigt höga impulser som fick henne att känna sig illamående. Hon såg precis Ellens ben försvinna upp för steg och insåg att hon lämnat henne här i maskinen.

-Hallå! Hallå släpp loss mig! Hur hamnade jag ens här? Det sista jag minns är.. hon kunde se att detlåg krossat glas vid sängen..."Vad har hon gjort? Hon måste förgiftat vattnet? Eller... tappade jag det bara? Jag... jag minns inte.. vad.. AAH!"

*SPRAK* *BANK* *POFF!*

Merkurius flög ur den kalla sitsen och kände hur hon under en kort sekund var täckt av lågor. Hon kände sig förvirrad...

Vad hände?
Vart var hon?
Vem var hon?

Kapitel 50. Merkurius resa börjar.

När Merkurius vaknade trodde hon först att hon var hemma, men insåg snabbt att hon inte var det.

Hon satte sig upp och såg sig omkring.

"Det är något som inte riktigt stämmer.. Är detta sjukhuset?"

Rummet var stort och kliniskt med ett avlopp i mitten av golvet, men ljuset var konstigt och luften som strömmade in från taket kändes... konstig.

Merkurius satte sig upp och märkte att kläderna hon hade på sig av sjukhuskläder fast utan någon märkning med sjukhusets namn. När hon såg sig omkring såg hon att det av en avdelning i ena hörnet med toalett, badkar och handfat, fast det stod helt öppet..

På andra sidan rummet var en stol, ett litet kylskåp och något konstig maskin och en... stege..?

"Vad ska man med en stege på sjukhus till?"

Stegen gick upp igenom ett hål i taket.. men vart ledde den?

Den ledde till ett litet trångt rum (om man ens kunde kalla det ett rum) där det enda som fanns var en dörr.. Men vart ledde den dörren?

Jo den leder till ett större rum fyllt av lådor och sjukhusmaterial. Där satt även Ellen vid en dator och tittade på sitt anteckningsblock medan datorn startade igång med ett lågt brummande..

Det var en gammal dator, inte en man inte sett ens på sjukhus på många år. 

Men det mest mystiska var att det stod en stor whiteboardtavla som nästan såg ut att vara dit placerad för att försöka täcka dörren. Vad är det här för rum?

I rummet fanns det ännu en dörr, som ledde direkt ut i det fria. Men det såg då inte alls ut som sjukhuset.

Det såg ut som en verktygsbod, med elskåp, verktyg och en stor låda på ena kanten. Men om du gick närmare den stora lådan så skulle du höra att den lät lite, och om du satte handen bredvid den så hade du känt att den sök in luft.

Men vad är detta för verktygsbod? Vart finns den? 

Hade du backat ytterligare skulle du upptäckt att det var samma verkygsbod som den som stod bredvid sjukhuset... Men varför hade den en stor underjordiskt rum? Och varför var Merkurius där?

Merkurius klättrade upp för stegen och gjorde en fruktansvärd upptäckt. Dörren som ledde ut till det stora rummet och i sin tur ut i friheten, den dörren var låst. Och hur mycket hon än knackade, ropade, bankade eller skrek... så kom ingen och öppnade.

Kapitel 49. Ett fruktansvärt avsked.

Merkurius vaknade mitt i natten av att hon tyckte sig se ett ljus. Hon tittade ut igenom fönstret och såg att det fortfarande var tidigt, men när hon vändes ig om såg hon något. Det var en flaska fylld med lysande rosa innehåll. Hon tog upp flaskan och allt som stod på den var "Till Merkurius".

"Jag kanske inte borde men... den är ju till mig, så..." Merkurius öppnade flaskan och drack ur innehållet, det smakade konstigt och påminde om olja. 

Hon tittade sina händer men såg märkte ingen skillnad. Hon bestämde sig för att gå och lägga sig igen. "Kanske tar det en stund?"

Det tog en liten stund, men en längre stund än vad hon trodde.

Det har gått tre dagar sedan Merkurius sist var vaken.

Uranus hade tagit ledigt från jobbet, Oberon slutade nästan måla medan Puck inte gjorde annat än att spela gitarr.

Alla hanterade det hela på olika sätt, men Gator. Gator kämpade för att hålla samman familjen. Att äta middag tillsammans var något som inte skedda ofta innan men nu lyckades Gator få familjen att samlas. Middagarna var dämpade, men de fann alla tröst i varandras sällskap.

De försökte alla titta in och prata med Merkurius med jämna mellanrum. Men nu hade de alla samlas för att Doktor Ellen vad där, hon var ofta hos Merkurius ni för tiden men hon hade bett dem alla att samlas.

-Jag tror vi måste flytta henne till sjukhuset. Det har gått så lång tid att det är nog det bästa som kan ske just nu.

-Får vi besöka henne? frågade Gator

-Ja, men kanske inte nu i början, vi vill inte riskera hennes hälsa just nu..

-Vet du om du kan bota henne? Puck ställde frågan alla ville ha svar på, men ingen vågat ställa. Doktorn tittade länge på Merkurius sovande kropp och var tyst i några sekunder innan hon svarade.

-Jag vet inte ännu.

En tryckande tystnad spreds i rummet.

En stund senare gick Uranus återigen upp mot Merkurius rum. När hon öppnade dörren stod det en flicka där som hon inte kände och Uranus skrek högt.

-VEM ÄR DU? UT UR MITT HUS!
-Det är jag mamma! Känner du inte igen mig?

Uranus tappade hackan och stirrade.
Det var hennes dotter.
Hon var inte bara vaken, utan hon hade vuxit upp.

-Det är ett mirakel! Hur har du vaknat? Hur har du vuxit upp? Men... Uranus stirrade in i sin dotters ögon. Det var något som inte stämde. Hennes ögon såg inte ut som de skulle.

-Dina ögon..

-Vad är det med mina ögon!?  Merkurius sprang till badrummet och Uranus sprang efter. Gator som hört Uranus skrik blev nästan omkull sprungen och såg väldigt förvirrad ut.

-NEEJ! Merkurius skrek och försökte förvandlas gång på gång men utan resultat. När hon försökte yla var det endast en människas röst som kom ur hennes strupe. Hon vände sig om och möte sina föräldras lysande ögon med sina matta.. ljuset hade slocknat och varulven i henne hade försvunnit.

Uranus som var helt i chock stod bara och betraktade sin dotter medan Gator följde henne tillbaka in på sitt rum.

-Jag.. jag är inte som er längre.. jag förstår inte, är detta Vincents fel?

-Jag hörde inte, vad sa du?
-Nej.. inget.. Merkurius ville inte berätta om Vincent, inte för någon.

"Det måste varit han som lämnade drycken, och det måste varit den som gjort detta med mig. Jag är en främling. Jag... jag har slocknat.."

-Vet du vad, jag ringer Ellen och så ska jag gå ner och hämta en bok om vanliga sjukdomstillstånd hos varulvar. Det är kanske inte någon fara...

Gator log mitt sin dotter som såg bedrövad ut, han förstod inte hur hon vaknat eller varför hon vaknat eller ens vad som hade hänt. När han lämnade rummet tog han med Uranus ner till den nedre våningen, där hon berättat allt som hänt.

Och ingen förstod någonting.

Gator tog med sig boken som han fått av sin pappa (som i tur hade fått den av sin) och gick tillbaka upp till Merkurius rum.

-Merkurius! När han öppnade dörren log hon avsvimmad på golvet och han släppte boken medan han sprang fram till henne. Han lyfte upp henne i sängen och tänkte att han skulle ringa doktorn igen, men i samma stund hörde han en bil svänga in på gården, hon var äntligen här.

Uranus och Gator sprang ut och mötte henne på gården för att förklara vad det var som hade hänt och Ellen sa att detta var väldigt väldigt illa, värre än vad hon hade kunnat tänka sig.

När Ellen kom ut tittade hon länge på Merkurius innan hon kollade puls och blodtryck. Hennes värden var som vanligt.

-Om jag lyckas lösa det här mysteriet kommer jag bli både rik och berömd... viskade hon till den sovande flickan som inte verkade vara medveten om att hon ens var där.

Ellen kom och satte sig i soffan bredvid dem och Uranus förstod att hon inte skulle gilla vad som skulle ske, när hon tittade på Gator såg hon att han inte var lika lugn som han brukade. All press hade tagit hårt på dem alla.

-Det är värre än jag trodde och hon måste till sjukhuset NU. Att hon vuxit och vaknat har tagit väldigt hårt på hennes krafter och jag vet inte när eller om... hon kommer att vakna igen.

-Jag vill att hon ska stanna hos oss. sa Gator, men det var mer än önskan än befallning.

-Detta är hennes enda chans, det måste ni förstå.

Uranus och Gator nickade. 

-Gör vad du måste, kosta vad det kosta vill. Men hör av dig till oss om hon vaknar.. och när vi får besöka henne. Det lär väl vara ganska snart, eller hur?  Gator försökte låta uppmuntrande men när han såg hur Ellen skakade på huvudet försvann det bleka leendet.

Ellen gick för att förbereda allt för flytten till sjukhuset och Gator ringde till skolan och förklarade vad som hade hänt. Oberon och Puck var på väg hem, så att det kunde ta farväl till sin syster.

Uranus började gråta. Gator kände att han var på väg att bryta ihop men bestämde sig för att bita ihop. Han var tvungen att göra detta, för familjens skull. Uranus kommer att ta sig igenom det och då kommer hon finnas där för honom när han inte orkade mer. Som alltid bar de varandra i svåra tider.

Ellen sa att hon kunde väcka Merkurius för en stund, men att det fanns risker med det hela. Hon kommer bara vara vaken en kort stund och risken fanns att det skulle ta mycket på hennes krafter.

-Är ni säkra på att jag ska göra det? frågade hon Uranus och Gator en sista gång. De nickade, de visste att Merkurius hade velat det. De måste få säga farväl, de visste inte när de skulle kunna träffas igen.

När Merkurius vaknade stod alla i hennes rum. Gator började förklara det hela och även om hennes tårar fylldes med ögon nickade Merkurius.

-Det är den enda utvägen va?

-Ja. svarade Ellen.

De gick ner för trapporna och samlades i hallen.

-Vi syns nog snart, jag tror doktor Ellen kommer fixa allt på nolltid... sa Merkurius och tittade på sin familj. Även om hon försökte vara stark började hon gråta, det gjorde ont. Hon hade aldrig varit borta längre stunder från sitt hem och nu skulle hon flyttas till en annan plats.

-Jag går och startar bilen.  sa Ellen och lämnade familjen i fred.

När hon gått gill Gator fram till Merkurius. Han var förvandlad. Varulvar förvandlades ibland när de kände väldigt starka känslor men Merkurius brydde sig inte. Hon var lika van vid hans varulvsform som hans människoform.

-Jag har något till dig, det är boken jag skrev och en telefon.. Göm allt ihop, för du kanske inte egentligen får ta med det in på sjukhuset.

Merkurius nickade och kramade sin pappa länge och hårt.

Sedan kom Puck och Oberon. Ingen av dem sa något utan de kramades alla tre. De delade ett starkt syskonband och inga ord behövdes för att förklara allt. "Jag är glad att Puck och Oberon är så nära, jag kommer sakna dem men de hade nog inte klarat sig själva.."

Sist kom hennes mamma.

-Du missar hela ceremonin jag förberett enligt Galaxias standarder, eller ja. Jag har gjort mitt bästa... Fast, vi kan ta det när du kommer tillbaka eller hur? Uranus tittade på sin dotter som nickade till svar.
-Ta hand om er allihop. Jag kommer tänka på er hela tiden. Merkurius hörde Ellen tuta utanför men ville inte gå riktigt ännu.

Uranus gick fram och kramade henne länge, och kände hur Merkurius började bli svag i hennes armar. Hon ledde henne ut till Ellens bil och satte henne i baksätet. Familjen Galaxy tittade på sin arvtagare där hon började somna i baksätet av bilen och såg bilen starta och köra iväg.

Hur skulle det gå nu?

Kapitel 48. Vincent återvänder.

När det ringde på dörren sprang Uranus och öppnade, det var doktorn som kom. Ellen hade varit Merkurius läkare sedan hon var bebis och var van att handskas med henne. Ellen var strikt och en ganska grinig människa. Så det var ingen ide att försöka småprata.

-Visa mig till hennes rum. var allt hon sa till hälsning och Uranus nickade och gick i förväg.

Ellen gick fram till Merkurius och började ta prover, lyssna på hjärta och lungor och till och med slå henne lätt på kinden för att se om hon vaknade.

Uranus tog Gators hand och tittade på, aldrig hade hon känt sig så hjälplös.

Ellen vände sig emot de oroliga föräldrarna och såg orolig ut.
-Det var värre än vad jag misstänkte. Det är något som är fel men jag vet inte exakt vad. Det verkar vara kopplat till hennes dåliga immunförsvar och oförmåga att växa, men kan inte vara helt säker fören jag fått provsvar.
-Kommer hon att vakna?  frågade Gator.
-Jag tror det, jag tror hon kommer vakna korta stunder för att sedan åter igen falla i sömn, eftersom jag inte är säker på vad som är fel så kan jag inte heller åtgärda det. Uranus, jag måste fråga dig en sak angående din familj. Är ni ofta sjuka?

-Nej, jag kan inte minnas en dag då jag, Natt eller mamma varit sjuk... Lite konstigt när jag tänker efter faktiskt.

-Vad gäller sömn? Sover ni mycket?

Gator skakade på huvudet: -Uranus sover mer än sin mor om jag förstått det hela rätt men hon sover ändå mycket mindre än jag.

Ellen nickade och såg fundersam ut, och tog sedan upp ett anteckningsblock för att anteckna allt som sagts. Sedan stannade hon upp som om något gick upp för henne.

-Hur länge levde din mamma? hon riktade sig mot Uranus

-Ganska många år mer än de flesta... Uranus gillade inte att inte få veta vad det var som hände och hon kramade Gators hand hårt.

-Vi måste sätta henne i en steril miljö. Jag för hit sjukhusverktyg för att underlätta. Ellen betraktade dem både innan hon log ett stelt leende och gick ner för att hämta vad som behövdes på sjukhuset.

När Puck och Oberon kom hem från skolan märkte det att något inte var som de skulle, deras föräldrar hade inte varit närvarande vid frukosten och Uranus bil stod fortfarande i garaget.

De båda bröderna gick upp till övervåningen där de hörde sina föräldrar prata lågt med varandra, men de tystnade när de kommit upp för trappan.

-Vad är det som händer?  frågade Puck.

Gator och Uranus tittade länge på varandra innan Gator tog till orda.

-Det är Merkurius, hon är sjuk. Vi vet inte exakt vad det är men hennes immunförsvar försöker skydda henne igenom att hela tiden falla i viloläge. Doktor Ellen tror att det är något genetiskt fel, att Merkurius har starkare galaxianska gener som inte klarar sig i den här miljön. Så hennes kropp utvecklas väldigt långsamt. Vi måste försöka få igång hennes åldrande annars finns risken att hon kommer fastna i den åldern hon är nu..

-Vad betyder allt detta? Frågade Oberon.

-Vi vet inte. Vi har gjort hennes rum till en steril miljö som hon inte får lämna, vi får besöka henne men hon får inte gå ut. Hon kommer att vakna korta stunder och om hon blir smittat av något... så kan det vara riktigt allvarligt. Uranus stirrade ner i mattan när hon sa allt detta. Hon kände sig skyldig på något sätt, men Gator hade tröstat henne med att säga att ingen  kunde veta att hon skulle få ett genetiskt fel.

Dagen efter...

Merkurius vaknade av att det var mycket som lät i hennes rum, eller vad hon trodde var hennes rum. Hon blev väldigt rädd när hon vaknade för hon var i ett vitt kalt rum hon aldrig sätt innan och hade skrikit högt om inte hon fått syn på sina föräldrar. Hon reste sig upp och kände sig alldeles yr, det var något som var fel. Det kände hon enda ut i fingerspetsarna.

-Merkurius. Du har blivit sjukare, det är något fel med dina gener som gör att du stannar i växten och åldern. Samtidigt som immunförsvaret inte fungerar som det ska, du har sovit i nästan 2 dygn...

Merkurius tittade på sin pappa och var inte säker på om förstod vad han sa, men ändå kändes det bekant. Som om det varit  med i en dröm i en dröm.

-Vad har hänt med mitt rum?

-Vi har gjort det till en sterilplats för att skydda dig, du får inte lämna rummet utan maten kommer serveras här inne. Förstått? Doktor Ellen var inte så snäll, även om hon kanske menade väl.

"Inte lämna rummet? Vad är det som händer egentligen? Varför säger de att det är något fel på mig, jag trodde jag var... speciel".

-Jag vill vara i fred en stund. sa Merkurius och Doktor Ellen såg sur ut medan Gator och Uranus gick fram för att ge henne en lång kram.

-Okej. Men ropa om det är något, vad som helst. Okej? Merkurius stirrade in i sin mammas ögon, de hade en avlång pupill som hennes, men de var lika gula som hennes var blå.

Så fort hon hört de vuxna börjat gå ner för trappan sjönk hon ner på golvet vid den kalla, hårda, obekanta och DUMMA sängen som stod i vad som en gång varit hennes rum.

Hon kände att hon grät men orkade inte ens hejda tårarna. Hon ville inte vara instängd något mer! Hon var redan trött på det. Merkurius mindes inte att hon krupit tillbaka till sängen och lagt sig men hon vaknade flera timmar senare.

Hon satte sig i sängen och kände en plötsligt närvaro. Helt plötsligt satt Vincent där.

-Hur kom du hit?! viskade Merkurius förskräckt. 

Vincent vände ansiktet mot henne och log det där konstiga, nästan elaka, leendet. 

-Magi lilla dam. Du var ledsen och därför är jag här.

-Hur visste du det? Merkurius kände sig lite skrämd över han plötsliga uppdykande, men allt hon fick till svar var ett leende.

-Jag är inlåst och kommer säkert vara det för alltid. Bara för att det är något fel på mina dumma gener. Merkurius ville inte gråta igen, men drog sig demonstrativt i ett av de långa öronen för ha något att tänka på.

Vincent reste sig upp och gick bort till dörren och stod helt stilla som om han frusit till is. Merkurius betraktade hans konstiga beteende en stund innan hon förstod att han lyssnade. Hon lyssnade så noga hon kunde men hörde bara Pucks gitarr och att någon duschade. Hon gick och ställde sig bredvid Vincent men kunde inte urskilja mycket mer än så.

Vincent tog ett snabbt steg så han plötsligt var tätt intill henne och böjde sig ner. Merkurius blev rädd och var på väg att backa undan innan hon bet ihop.

-Jag kan hjälpa dig... så du växer upp. Eftersom du berättade om ditt... problem.. har jag letat med eld och lykta för att hjälpa dig, och nu vet jag hur. Eller du kanske vill vara en vargflicka för alltid?

-Jag är ingen VARGFLICKA! Du är dum som säger så! Jag är inte varg, jag är inte ett djur. Jag är människa, eller. ja, nästan i alla fall.

-Okej, okej. Men då ger jag mig av då. Så kan du vara en flicka för alltid, trots att ditt hjärta och hjärna är en tonårings kommer folk alltid behandla dig som ett barn så... farväl lilla damen.

-Nej snälla stanna! Merkurius visste att att han hade rätt. Folk hade alltid varit försiktiga med henne, för att hon var sjuklig. Men nu skulle de bara bli värre, och hon kände själv att hon inte var ett barn på insidan längre, även om utsidan var ett barns.

-Snälla hjälp mig.

-Som du vill, lilla dam.

Vincent vände sig om och viskade konstiga hittapåord som Merkurius aldrig hört innan. Efter han mumlat en stund höjde han ena handen och kastade vad som såg ut att vara sant på henne.

-ppfft, vad är det?

-En del av magin.  Vincent log ännu en gång och sedan var han borta, som alltid strax innan solen gick på.

Merkurius gick tillbaka till sängen och när hon höll på att somna undrade hon om han faktiskt fann på riktigt, eller om det bara var ett fantasifoster från hennes drömmar.